I förrgår gick jag och lade mig med existentiell ångest. Så här i efterhand kanske man kan fnissa lite åt det. Hehe, men förmodligen inte. I alla fall så följde funderingarna med in i drömmarna. Framåt morgonen hade jag en ovanlig mardröm, inte att jag var någon konstig eller att något läskigt hände mig. Grejen var att jag var ingen! En kvinna berättade för mig att jag inte existerade, att jag egentligen var min vän Angelika. Jag undrade hur jag hade lyckats vara gravid och föda barn utan att ens märka det (!), men så var det. Och det som var jag, som jag trodde utgjorde essensen av mig, det fanns inte alls. Det var bara en fantasi, en illusion. Det fanns inget "jag"!

Man börjar ju fundera över vad som är verkligt och vad som inte är det. Just nu håller jag på och läser det sista kapitlet i boken "Försvar för Djävulen. Arketypisk psykologi." av Claes Janssen. Jag köpte boken för åratal sedan men har inte läst den (precis som så många andra av mina böcker om psykologi och filosofi som bara väntar på rätt tillfälle/mognad). Men så drog jag ut den ur hyllan och fastnade för det sista kapitlet, med rubriker som påminde mig om "Kvinnor som slår följe med vargarna", skriven av Clarissa Pinkola Estés. Aha, det visade sig att Janssen kommenterade några av Estés tankar.

Janssen skriver om de två verkligheterna, som av honom kallas "yttre och inre", av Jung "materiens och andens" och av Estés "det ovilda och det vilda". I vanligt språk skulle man kalla det "verkligt och overkligt". Janssen skriver mycket träffande:

Objektiv likställdes i gengäld av mitt synonymlexikon med "verklig". Språket haltade; liksom kulturmönstret tycktes det övertygat om att det bara fanns en verklighet, fast det egentligen fanns två. Det subjektiva betraktades tydligtvis som "overkligt". Mycket meningsfullt på ett sätt: det subjektiva gav i utgångsläget upphov till overklighetskänslor. Men om man inte avfärdade overklighetskänslan, såg man att "overkligheten var lika verklig som verkligheten".

Det motsatspar som Janssen tycker motsvarar Jungs egentliga tankesätt, är "personas verklighet (den man förhöll sig till genom persona) och animas värld, det vill säga själen", som var den arketypiska verkligheten, det kollektiva omedvetna. Personas verklighet, skriver Janssen, är den överenskomna verkligheten, väsentligen kolletivt definierad, en roll, skriven innan man själv började agera i den.

Jag är inte säker på att jag fick något sagt med detta. Just nu har jag lite härdsmälta och ska läsa igenom min mans C-uppsats. See you on the other side...