wicca and all things awesome -

memories

Jag önskar att jag kunde lösenordsskydda det här inlägget, men jag hittar ingen sådan funktion. Säkerligen kommer jag att ångra att jag skriver det här, men jag får väl radera det i så fall. Om ni bara vill läsa om wicca och inte om mig, föreslår jag att ni slutar läsa nu.

Saken är den att jag inte kan sova, jag låg och var alldeles ledsen i min säng, ledsen över saker i det förgångna. I stället för att ligga och älta kände jag att jag var tvungen att få det ur mig. Mina händer skakar nästan, kanske är det för att jag drack fyra koppar kaffe, eller för att jag inte är van att blotta mig. Men jag känner mig trygg med er som brukar läsa och kommentera. Och jag kan ju alltid radera, det kommer jag säkert att göra.

Jag började tänka tillbaka på min barndom. Min mamma har berättat att när jag var nio år sa jag att jag ville vara en häst, för hästar behövde inte gå till skolan. Min syster har berättat att jag sa att jag var en utomjording. Själv minns jag att jag brukade vilja vara en fågel, fågeln blev den ultimata frihetssymbolen för mig och är fortfarande ständigt återkommande i mina dikter. Hur som helst så har jag sedan en väldigt ung ålder känt att någon egenskap hos mig fattas, något som gör att jag kan leva här, att jag passar in och fungerar normalt. Jag saknar något. Sedan jag började skolan blev det stundom outhärdligt att leva under den pressen som fanns. Pressen att prestera bra, att vara som andra och att lyckas i andras ögon.

När jag var elva år skildes mina föräldrar. Det var i princip en odramatisk händelse, men självklart påverkade den mig. Pappa bodde kvar i huset och mamma flyttade till en liten lägenhet. Jag avskydde den. Jag delade rum med min ena syster och vårt sovrum var kalt och opersonligt. Vi hade varsin plastlåda att ha våra saker i (min var gul och hennes röd), men jag hade inte mycket mer än ritblock och pennor tror jag. En bild i mitt block minns jag väldigt tydligt, det var en man som blev grillad i elektriska stolen och hans ögon stod rätt ut. Min säng var smal men visserligen mjuk. Fast för mjuk. Jag avskydde att ligga där mitt i natten och lyssna på kyrkklockorna som ständigt klämtade utanför. Jag förknippar det bara med tårar. Man sjönk djupare och djupare ner i den där sängen.

I den vevan, jag kanske hade hunnit fylla tolv, skaffade jag mig en anteckningsbok. Den var i A5-format, svart med vinröda kanter tror jag och linjerade sidor. Jag rev ut en bit av ett blad och klistrade på omslaget. På lappen skrev jag "Sorgernas och tårarnas bok". Jag minns inte mycket av vad jag ritade och skrev däri. Det enda är sörjande människor på en kyrkogård, och en gravsten med mitt namn på. Jag minns att jag senare förstörde boken, rev ut sida för sida. Men jag minns inte riktigt tiden kring då jag skrev den. Jag tror att jag faktiskt har en minneslucka, att jag rent av har förträngt det. Men jag minns att jag ville dö, eller åtminstone inte finnas till. Jag har för mig att jag läste om självmord i någon tidning, där stod det att om man inte i detalj hade planerat hur det skulle gå till så var det ingen större fara. Jag hade faktiskt inte planerat något i detalj, jag visste inte hur jag ville gå tillväga.

Sedan blev det väl bättre antar jag, men när jag var 15 och gick i åttan eller nian krisade det till sig igen. Min mamma var då sambo med en man som jag tyckte väldigt, väldigt mycket om. Men han hade massa skulder som han inte hade berättat om, samlade räkningar på hög ända tills kronofogden knackade på dörren. Så han fick dra dit pepparn växte enligt min mamma. Jag minns "avskedsmiddagen", då min hals var som ett litet sugrör där maten på något vis skulle passera igenom. Stämningen var minst sagt tryckt och då han sa att han skulle gå började de bråka. Jag for upp från bordet och låste in mig på toaletten och grät. Han kom och knackade på och sa att han inte alls hade tänkt gå. Jag visste att han ljög men lät mig ändå tröstas. Efter att han hade flyttat började jag få veta om hans skulder. Innan dess hade jag skyllt allt på min mamma och varit rosenrasande på henne (men aldrig öppet såklart, eftersom min vrede alltid har suttit långt inne), jag ville inte alls lyssna när hon nu berättade hemska saker om någon jag älskade. Nu i efterhand förstår jag ju att hon ville ge en mer nyanserad bild, där allt inte var hennes fel.

Det blev sig inte riktigt likt sedan han flyttade. Ingen av oss förblev sig lik, allra minst jag och mamma. Jag blev väldigt deppig och hade även anfall som kan liknas vid ångestattacker. Det gick inget bra i skolan och det var en jämnårig tjej där som gärna gjorde min vardag till ett litet helvete. En gång stannade jag hemma två dagar i följd för att jag inte orkade möta henne. Min pappa frågade om det var därför men jag nekade. Jag vet att han inte trodde mig, men det var ändå aldrig någon som tog tag i sådana saker i min familj. Jag hade blivit mobbad på mellanstadiet också, men jag tror aldrig att mina föräldrar hörde av sig till skolan, även om vi pratade hemma om vad som försiggick. Kanske hade alla för fullt upp med sig själva? Eller var mobbningen inte tillräckligt allvarlig? Jag kom ju aldrig hem med blåmärken eller trasiga kläder, jag var bara omtörnad på insidan. De sa hemska saker till mig vid den här tiden i alla fall, till exempel att jag drog med mig hela familjen ner i djupet, att jag var självisk och att jag borde börja utöva någon sport, skaffa mig mer verklighetsförankrade intressen och "rycka upp mig". Lägger man ansvaret för hela familjen på en femtonårings axlar, ens retoriskt?

Det där med "verklighetsförankrade intressen" hade att göra med att jag vid den tiden började intressera mig mer och mer för esoteriska riktningar. Jag tror att jag sökte tröst i att det fanns en annan verklighet, en som jag mer kunde kontrollera (tyckte jag då) och där jag kanske var lite mer "rätt". Det skapade en känsla av sammanhang och ordning som jag inte hade i mitt "yttre" liv.

Det dröjde ända till första året på gymnasiet innan jag fick en tid hos BUP. Jag hade själv gått till skolsköterskan på högstadiet och sagt att jag ville ha hjälp. Åtminstone har jag aldrig dragit mig för att be om hjälp, det är alltid något. I över ett års tid träffade jag en underbar kvinna som hette Ann-Christin. Hon gav mig en mer positiv bild av mig själv. Hon sa att jag hade en stark kärna, att jag skulle bli en kvinnosaks-kvinna och att hon var imponerad över att jag redan läste böcker av Marianne Fredriksson. :)

Jag låter det sluta där, i det ljusa. Jag skulle kunna prata om fler tragiska saker och händelser (sådana bär vi ju alla med oss) men det har blivit nog med bekännelser. Tack för att ni har läst, en börda känns lättare när man delar den med andra, även om det bara är i tanken. Jag hoppas att ni inte har blivit avskräckta från att fortsätta följa min blogg.

Jag känner mig fortfarande inte trött fast klockan är 04.29. Jag surfar nog en stund och försöker sova sedan.

Kommentarer
Postat av: Sarah

Jag blir så ledsen när jag hör om såna här händelser. När man inte blir tagen på allvar, eller blir beskylld oskyldigt (speciellt som barn) för vuxnas inkompetens (i brist på bättre ord).



Själv har jag fått hör att jag fått skylla mig själv när en i min familj slog mig på fyllan. Men då gick jag ut genom dörren och nu bor jag inte där längre. Jag är glad att jag var så pass stark att veta att det inte var mitt fel i alla fall.



Men lixom, hur fan kan man trycka ner sin egen dotter i ett desperat försök att skylla ifrån sig, "skydda" sig själv (och lura sig själv ...). Så jävla vekt. Patetiskt. :/



Jag kommer att fortsätta läsa din blogg! :)

2009-03-26 @ 06:57:30
Postat av: CrimsonAnna

Jag kommer fortsätta läsa. Och konstaterar sorgset att konventioner och normer skördat ytterligare ett offer i ditt tonårs-jag. Känner igen mig i att det vände efter samtal med kurator

Postat av: mana bollocks

du har så stark som skriver om det i din blogg. jag hade ingen aning om det här, att du haft det så jobbigt när du växte upp. att läsa det ger mig en mer mänsklig bild av dig (ja, du är väldigt gudinnelik och upphöjd i mina ögon). jag hoppas att du inte mår dåligt av att du publicerat inlägget. det är nog många som kan känna igen sig och finna tröst i dina ord.

2009-03-26 @ 09:37:49
URL: http://iwokeupdeadtoday.blogg.se/
Postat av: Auranah

Jag har vuxit upp omgiven av tablettmissbruk, psykiska sjukdomar, alkoholism, mobbing och vuxna som inte velat se eller lyssna. Från insidan har jag tampats med orimliga krav, ätstörningar och panikångest. Det har emellanåt varit förbannat jobbigt att leva. Jag tror dock att jag valt det själv, att min uppväxt varit perfekt för mig och för det jag behöver lära mig i det här livet. Det är alltid en tröst för mig. Men jag jobbar ändå fortfarande på att acceptera och älska mig skuggsida, med allt vad de innebär. Angående känslan av att inte höra hemma här, så kanske Earth Angels av Doreen virtue kan förklara en del? En liten bok som gav mig förklaringar på i alla fall en del saker. Vilda hästar kan inte slita mig från din blogg!

Jag önskar dig läkande, visdom och en god natts sömn. Kram <3

2009-03-26 @ 17:16:17
URL: http://auranah.blogg.se/
Postat av: Mari

Åh, jag kommer att fortsätta läsa din blogg, ingen tvekan där! Det här stärker den bilden du utstrålar till dina läsare, iaf jag får en tydligare bild av dig som skriver bloggen.

Jag önskar dig en god natts sömn och ett läkande, fortsätta bra liv!

2009-03-26 @ 17:37:08
URL: http://coventina.blogg.se/
Postat av: Angelika V.

Ja, jag säger som alla andra: inte behöver du oroa dig för att jag ska sluta läsa din blogg!

Jag blev väldigt gripen av ditt inlägg, känner mig faktiskt starkare i själen efter att ha läst detta. Du gav just mig en massa självläkning, för jag känner mig inte så ensam och konstig längre när du beskriver känslor hos dig själv som också jag har. Att inte vilja finnas till, att tro att man är en utomjording.. ja, känslomässigt har vi haft en väldigt snarlik ungdomsstid!

Skillnaden är väl att min styvpappa och mamma försökte hjälpa mig så gott de kunde, även om det var svårt för mamma som själv var sjuk och deprimeread. Jag beundrar hennes mod enormt mycket, hur kunde hon vara så stark för sina barn när hon mådde så dåligt?

Konstigt nog blev jag ändå inte att må bättre förns jag flyttade hemifrån, en nystart kanske?

Var det så för dig också?



Önskar dig en massa ljus och lycka i ditt liv, för du skänker så mycket av den varan till andra, så det förtjänar du!

Är det egentligen inte underbart att ju mer kärlek man ger, desto mer får man tillbaka :)

Kram, kram!

2009-03-30 @ 12:48:15
URL: http://mrsewenson.blogspot.com/
Postat av: Emma

Jag kommer aldrig att sluta läsa din blogg! Och ska jag vara helt ärlig så är det faktiskt extra intressant när du kommer med de lite mer personliga inläggen. Även fast inlägget är sorglig så skriver du ändå så fritt och vackert. Jag önskar jag kunde skriva som du!

2009-04-01 @ 18:40:22
URL: http://isilya.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback