Jag önskar att jag kunde lösenordsskydda det här inlägget, men jag hittar ingen sådan funktion. Säkerligen kommer jag att ångra att jag skriver det här, men jag får väl radera det i så fall. Om ni bara vill läsa om wicca och inte om mig, föreslår jag att ni slutar läsa nu.

Saken är den att jag inte kan sova, jag låg och var alldeles ledsen i min säng, ledsen över saker i det förgångna. I stället för att ligga och älta kände jag att jag var tvungen att få det ur mig. Mina händer skakar nästan, kanske är det för att jag drack fyra koppar kaffe, eller för att jag inte är van att blotta mig. Men jag känner mig trygg med er som brukar läsa och kommentera. Och jag kan ju alltid radera, det kommer jag säkert att göra.

Jag började tänka tillbaka på min barndom. Min mamma har berättat att när jag var nio år sa jag att jag ville vara en häst, för hästar behövde inte gå till skolan. Min syster har berättat att jag sa att jag var en utomjording. Själv minns jag att jag brukade vilja vara en fågel, fågeln blev den ultimata frihetssymbolen för mig och är fortfarande ständigt återkommande i mina dikter. Hur som helst så har jag sedan en väldigt ung ålder känt att någon egenskap hos mig fattas, något som gör att jag kan leva här, att jag passar in och fungerar normalt. Jag saknar något. Sedan jag började skolan blev det stundom outhärdligt att leva under den pressen som fanns. Pressen att prestera bra, att vara som andra och att lyckas i andras ögon.

När jag var elva år skildes mina föräldrar. Det var i princip en odramatisk händelse, men självklart påverkade den mig. Pappa bodde kvar i huset och mamma flyttade till en liten lägenhet. Jag avskydde den. Jag delade rum med min ena syster och vårt sovrum var kalt och opersonligt. Vi hade varsin plastlåda att ha våra saker i (min var gul och hennes röd), men jag hade inte mycket mer än ritblock och pennor tror jag. En bild i mitt block minns jag väldigt tydligt, det var en man som blev grillad i elektriska stolen och hans ögon stod rätt ut. Min säng var smal men visserligen mjuk. Fast för mjuk. Jag avskydde att ligga där mitt i natten och lyssna på kyrkklockorna som ständigt klämtade utanför. Jag förknippar det bara med tårar. Man sjönk djupare och djupare ner i den där sängen.

I den vevan, jag kanske hade hunnit fylla tolv, skaffade jag mig en anteckningsbok. Den var i A5-format, svart med vinröda kanter tror jag och linjerade sidor. Jag rev ut en bit av ett blad och klistrade på omslaget. På lappen skrev jag "Sorgernas och tårarnas bok". Jag minns inte mycket av vad jag ritade och skrev däri. Det enda är sörjande människor på en kyrkogård, och en gravsten med mitt namn på. Jag minns att jag senare förstörde boken, rev ut sida för sida. Men jag minns inte riktigt tiden kring då jag skrev den. Jag tror att jag faktiskt har en minneslucka, att jag rent av har förträngt det. Men jag minns att jag ville dö, eller åtminstone inte finnas till. Jag har för mig att jag läste om självmord i någon tidning, där stod det att om man inte i detalj hade planerat hur det skulle gå till så var det ingen större fara. Jag hade faktiskt inte planerat något i detalj, jag visste inte hur jag ville gå tillväga.

Sedan blev det väl bättre antar jag, men när jag var 15 och gick i åttan eller nian krisade det till sig igen. Min mamma var då sambo med en man som jag tyckte väldigt, väldigt mycket om. Men han hade massa skulder som han inte hade berättat om, samlade räkningar på hög ända tills kronofogden knackade på dörren. Så han fick dra dit pepparn växte enligt min mamma. Jag minns "avskedsmiddagen", då min hals var som ett litet sugrör där maten på något vis skulle passera igenom. Stämningen var minst sagt tryckt och då han sa att han skulle gå började de bråka. Jag for upp från bordet och låste in mig på toaletten och grät. Han kom och knackade på och sa att han inte alls hade tänkt gå. Jag visste att han ljög men lät mig ändå tröstas. Efter att han hade flyttat började jag få veta om hans skulder. Innan dess hade jag skyllt allt på min mamma och varit rosenrasande på henne (men aldrig öppet såklart, eftersom min vrede alltid har suttit långt inne), jag ville inte alls lyssna när hon nu berättade hemska saker om någon jag älskade. Nu i efterhand förstår jag ju att hon ville ge en mer nyanserad bild, där allt inte var hennes fel.

Det blev sig inte riktigt likt sedan han flyttade. Ingen av oss förblev sig lik, allra minst jag och mamma. Jag blev väldigt deppig och hade även anfall som kan liknas vid ångestattacker. Det gick inget bra i skolan och det var en jämnårig tjej där som gärna gjorde min vardag till ett litet helvete. En gång stannade jag hemma två dagar i följd för att jag inte orkade möta henne. Min pappa frågade om det var därför men jag nekade. Jag vet att han inte trodde mig, men det var ändå aldrig någon som tog tag i sådana saker i min familj. Jag hade blivit mobbad på mellanstadiet också, men jag tror aldrig att mina föräldrar hörde av sig till skolan, även om vi pratade hemma om vad som försiggick. Kanske hade alla för fullt upp med sig själva? Eller var mobbningen inte tillräckligt allvarlig? Jag kom ju aldrig hem med blåmärken eller trasiga kläder, jag var bara omtörnad på insidan. De sa hemska saker till mig vid den här tiden i alla fall, till exempel att jag drog med mig hela familjen ner i djupet, att jag var självisk och att jag borde börja utöva någon sport, skaffa mig mer verklighetsförankrade intressen och "rycka upp mig". Lägger man ansvaret för hela familjen på en femtonårings axlar, ens retoriskt?

Det där med "verklighetsförankrade intressen" hade att göra med att jag vid den tiden började intressera mig mer och mer för esoteriska riktningar. Jag tror att jag sökte tröst i att det fanns en annan verklighet, en som jag mer kunde kontrollera (tyckte jag då) och där jag kanske var lite mer "rätt". Det skapade en känsla av sammanhang och ordning som jag inte hade i mitt "yttre" liv.

Det dröjde ända till första året på gymnasiet innan jag fick en tid hos BUP. Jag hade själv gått till skolsköterskan på högstadiet och sagt att jag ville ha hjälp. Åtminstone har jag aldrig dragit mig för att be om hjälp, det är alltid något. I över ett års tid träffade jag en underbar kvinna som hette Ann-Christin. Hon gav mig en mer positiv bild av mig själv. Hon sa att jag hade en stark kärna, att jag skulle bli en kvinnosaks-kvinna och att hon var imponerad över att jag redan läste böcker av Marianne Fredriksson. :)

Jag låter det sluta där, i det ljusa. Jag skulle kunna prata om fler tragiska saker och händelser (sådana bär vi ju alla med oss) men det har blivit nog med bekännelser. Tack för att ni har läst, en börda känns lättare när man delar den med andra, även om det bara är i tanken. Jag hoppas att ni inte har blivit avskräckta från att fortsätta följa min blogg.

Jag känner mig fortfarande inte trött fast klockan är 04.29. Jag surfar nog en stund och försöker sova sedan.