I dag har jag varit ute och fajtats med björnbärsbusken. Jag hade nämligen satt mig i sinnet att beskära den. Eftersom den står i en syrenhäck har det tidigare varit svårt att både se och komma åt. Nu när löven har fallit såg jag dock hur ofantligt stor den var -- och hur vildvuxen! Jag såg grenar som sträckte ut sig som stora valv på flera meter högt upp över mitt huvud. Jösses, det här skulle bli en utmaning. Jag började framifrån, knipsa knipsa. Flera grenar från häcken rök också, så att jag skulle kunna plocka bären enklare i sommar, utan fruktan för liv och lem. Ideligen fastnade både kläder och händer i stora, elaka taggar, som om busken försökte försvara sig.

Efter en lång stund kom min man och frågade varför jag inte hade mina handskar på mig. Kan ni gissa hur dum jag kände mig? Jag brukar liksom aldrig tänka ett steg längre när jag ger mig i kast med något, då hänger jag mig. Jag trodde att jag skulle kunna stå och fundera över nästa veckas lektioner, men icke sa nicke. Alla tankar var som bortblåsta och kvar fanns bara björnbärsbusken och sekatören. Härlig känsla. Det doftade jord och växter, luften var mild och katterna var med mig.

Till slut såg jag resultat; kvar fanns friska, tjocka grenar som hängde fram, inte längre skymda av syrenhäcken. Jag hade knappt någon styrsel på mina fingrar, ovana som de är att jobba så mycket, och funderade på att ta en paus. Men det var ju så kul! Så jag fortsatte att fila lite på lilla äppelträdet, stora äppelträdet, plommonträdet och klippte till slut ner rosorna på framsidan.

Nu återstår bara att läsa på hur man bränner det. Det vill jag göra i skymningen, det kommer att bli en riktigt stor, fin eld. :)