Jag har börjat läsa Brida igen, på pocket denna gång. För ungefär ett år sedan hörde jag den på ljudbok och blev väldigt förtjust. På många punkter var det som att läsa om mitt eget sökande och mina egna tankar för några år sedan. Därför triggar boken många minnen vilket i sin tur leder till en ström av känslor.

När jag igår morse satt på bussen och läste kom en sådan slags känslovåg över mig. Det var precis som om den fick mig att ändra medvetandefokus, den gjorde att jag kände mig närmare Guden och Gudinnan och mysterierna. Genom känslorna upplevde jag att jag befann mig mer i centrum och var mer rätt ute än på länge. Åh, det är så otroligt svårt att förklara hur jag upplevde det, orden räcker inte till!



Vad jag tänkte där på bussen, var att det var så här jag alltid vill känna. Jag kände mig mer i kontakt och i samklang med någon slags inre visdom, än när jag vanligtvis sitter och försöker resonera logiskt. Kanske svaret låg i att sträva efter att vara i samklang med sina djupa känslor - och de minnen som kan tänkas framkalla känslorna - för att känna sig andligt tillfreds och "uppkopplad"?

Lite senare stötte jag på två passager i Brida som faktiskt verkar syfta på detta:

"Om du känner att du inte kan stå ut med en värld där det är viktigare att leva än att förstå, så ska du avstå från magin. Det bästa sättet att rasera bron mellan det synliga och det osynliga är att försöka förklara känslor." (s. 89)

"Ingenting kommer att vara som vi är vana vid. Vi kommer att förstå saker enbart med hjärtat, och det kan vara lite skrämmande. Resan kommer under lång tid att likna en mörk natt. Allt sökande är en troshandling." (s. 127)