Jag vet inte om det är för att jag de senaste dagarna har fokuserat mycket på mina sinnen, som jag så starkt upplevde vad jag gjorde i går. Jag och min man var på en konsert där det spelades medeltidsmusik. Musikerna hade förstås underbara instrument som irländsk harpa, nyckelharpa, säckpipa och flöjter m.m. Från de första tonerna var jag som trollbunden, och insöp musiken med varenda por.

Den första låten var vackrast, en bitterljuv melodi på nyckelharpan som ryckte tag i mitt hjärta. Mitt sinne sveptes iväg av tonerna, och framför mig såg jag en mäktig vårfors, sprudlande av liv och kraft. Jag flög också över vidsträckta skogar, gröna, lummiga skogar över vilka solens strålar sänkte sig. Musik kan vara otroligt suggestiv.

Jag började fundera över varför det är just det vemodiga som berör mig mest? Jag fängslas inte alls av det glada, och knappt av det arga. Men det ligger en otrolig skönhet och lockelse i det vemodiga!