Ett sommarminne (eller kanske en dröm):

Årornas rytmiska, långsamma rörelser klyver den stilla vattenytan. Den blänker, speglar månens flackande ljus. Natten blir aldrig riktigt svart så här års, utan lapis-blå, likt ögonen på egyptiernas statyer av den himmelske sonen Horus. Sensommaren håller Norden i sitt grepp. Den pressande hettan under dagstimmarna har gett vika för en sval slöja som sveper in kustlandskapet i en förlösande lättnad. Naturen drar en ljuv suck mitt i svalkan och dunklet.

En man styr båten i okänd riktning, ut mot havet. Jag kan inte riktigt se hans ansiktsdrag och jag känner inte hans namn. Förmodligen är han en gammal vän till mina farföräldrar, för min pappa är mycket yngre. De pratar tyst med varandra i båten, det är som om skymningen dämpar deras tal, vaddar in det. Jag hör dem bara i bakgrunden för min blick är vänd mot djupet. Jag försöker se igenom, ner till botten och dess dolda hemligheter. Efter ett tag ger jag upp, slappnar av i ögonen och följer vattnets rörelser. Det är hypnotiskt, monotont och jag känner doft av salt och tång.

Även min ena syster är i båten. Hennes ljusa hår skimrar i ögonvrån, men för en gångs skull tiger vi. Vi är uppslukade av den dröm vi upplever i denna stund, detta ögonblick vi båda ska tvivla över många år senare; hände det eller var det en fantasi? Trots allt minns jag min hand, min lilla flickhand som smekte vattnet. Blek mot den för ögat ogenomträngliga hinnan, liten som en fågel. Handen som smekte de små vågor båten skapade. Blicken som såg stranden och grönskan försvinna.