Denna vårdagjämning sveper Gudinnan in min by i en grå mantel. När jag ser ut genom fönstret försvinner sakta husen och träden medan dimman kommer närmare och omsluter allt i sin väg. Det är vackert och trolskt. Jag har alltid älskar dimman, tyckt att den känts elektrisk. Den är nära på fysisk, som ett övernaturligt väsen man plötsligt ställs öga mot öga med. Man kan nästan röra vid den, nästan känna dess väsen.

Förutom dimman har åskväder en speciell plats i hjärtat. Speciellt sommaroväder. Jag kommer aldrig att glömma ett tillfälle när jag var liten, kanske tio-elva år, och sprang ut vid ett sådant tillfälle. Det var sen eftermiddag och luften var varm. Regnet dräpte ner som pilar, åskan dånade, hela naturen tycktes vibrerande levande, ställd på sin spets. Min syster var också ute och vi dansade oss galna på gräsmattan, barfota, tjoade och skrek, lika vibrerande som världen omkring oss i det ögonblicket. Jag hittade en pinne på marken och jag minns att jag ville rista tecken med den, men det fanns ingen lös jord. Vad var det jag ville rista? Var kom den impulsen ifrån?

Impulser, impulser... Som att tala med mörkret, lägga magen mot den solvarma marken (mitt i regnet), dansa tills jag föll ner av utmattning och mitt sinne blev fritt från tankar och kroppen domnade bort i pirrningar.

Jag står vid en korsväg, mellan nu och då, orsak och verkan, nutid och framtid, barnets impulser och mognadens intentioner. B, jag ber dig om vägledning.