Sitter här och lyssnar på underbara Mari Boine på Spotify. :)


I kväll var jag ute i trädgården och pysslade, liksom i går kväll. Det har blivit ett kvällsnöje att slita och klippa i de vildvuxna buskarna, ett sätt att rensa tankarna. Eller skjuter jag kanske bara undan dem? Hur som helst är det rogivande att gå upp i ett arbete man utför med händerna. Jag är djupt koncentrerad när jag håller på, precis som när jag målar. Fast det var länge sedan jag hade en pensel i händerna och den underbara doften av tjock och mättad oljefärg i näsborrarna. :(

Det känns rätt "o-wiccanskt", men ända sedan tidig ålder har jag haft någon slags böjelse för att tukta naturen. Det måste bo en engelsk 1700-talsträdgårdsmästare i mig! Det är med skam jag måste erkänna att en av mina favoritsysselsättningar som liten tös var att sitta inne i syrenhäcken med en kniv och skala barken av grenarna. Jag hade nog ett Emil i Lönneberga-komplex för jag tror jag kallade stället min snickarverkstad eller snickarboa. Otroligt nog överlevde häcken min framfart! Jag minns fortfarande den friska doften, den bruna barken, det gröna inre lagret och slutligen den gulvita stommen som gled så lent under mina fingrar. Det var en nästan sensuell upplevelse. Så kanske var det inte så o-wiccanskt.