Jag är sjukt trött, men måste skriva lite om en dröm jag hade i morse.

Jag drömde att jag var ute och gick med min man. Det var sommarlov och vi hade inga måsten, bara gick och strosade i solskenet. Plötsligt var vi vid ett spökhus. Jag tjatade "Åh vi kan väl gå in!" Det visade sig till och med vara gratis, enligt kvinnan i kassan. Man tog sig in i attraktionen genom att hoppa på figurer som kom åkandes på en lina, som sådana här gamla karuseller.



Både jag och min man hoppade upp på figurer som såg ut som bruna björnar. Det lustiga är att jag alltid brukar använda mig av björnen som symbol när jag i meditationer reser nedåt.

Sedan började vi gå tillsammans med en grupp människor genom mörka korridorer. Jag minns att jag var väldigt nyfiken och sprang och kikade in genom olika dörrar. Människor utklädda till spöken smög omkring och skrämdes. Varje gång någon rörde mig eller dök upp vid mig skrek jag till, ett gällt tjejigt skrik. Men det var inte alltid jag blev rädd, bara road. Först när jag vaknade tänkte jag helt enkelt på människor som försöker få makt över andra genom att skrämmas, men sedan tänkte jag att spöken också antingen kan representera något okänt, eller något inbillat, och min rädsla inför det. Det var ju egentligen inte läskigt i drömmen, jag visste att det var utklädda människor, men ändå skrek jag.

Någonstans i drömmen kom jag bort från gruppen. Plötsligt var jag ensam och irrade från rum till rum. Nu inte nyfiket, utan sökande. Då såg jag självlysande fotspår på golvet, och följde dem. Jag gick igenom ett mörkt rum där det satt en gammal klok kvinna, som en vägvisare. "Nu är du på rätt väg", sa hon när jag gick förbi.

Jag hittade inte gruppen igen, men i ett rum satt en annan kvinna och lärde två kvinnor att sticka. Det kändes häftigt att se garnet få form mellan stickorna i hennes händer. Jag tänkte att jag också skulle stanna där och lära mig.

Och sedan minns jag inte mycket mer. :)