På ett sätt blev mitt Mabon-firande i går annorlunda jämfört med tidigare år. Åtminstone de år jag har firat solitärt. Jag hade nämligen ett helt nytt ritualfokus. Det gjorde en jättestor skillnad, större än vad jag hade kunnat ana! Tidigare år har mitt fokus alltid legat på tacksägelse vid Mabon, att tacka för vad man fått under året. Det elementet fanns med även i går, men fokus låg på Gudens resa genom årshjulet, hans färd mot dödsriket. Detta gjorde att ritualen antog helt andra dimensioner och fick en mycket djupare mening.

Jag tror att det just är det mytiska inslaget som gör skillnader i ritualer för mig. På så vis handlar ritualen om något utöver mig själv, större än mig själv. Jag kan uppgå i något större, vara gränsöverskridande, uppleva att jag är en del av en helhet. Jag blir frustrerad om jag inte finner på en meningsfull symbolisk handling att genomföra i ritual. Denna symboliska handling bör förstås resonera med det rituella fokuset. Handling förstärker fokuset, förstärker upplevelser, genererar upplevelser!

För att gestalta Gudens resa använde jag mig av ett vanligt klotljus, som från början stod på altaret. Mot slutet av ritualen blåste jag ut det och ställde det i kitteln i väster, för att symbolisera Gudens färd mot vila i dödsriket. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, och ändå gav det mig underligt nog en ny förståelse för den aspekten av Guden vi möter under nästa högtid, Samhain.

Jag vill också berätta att jag fick sådan energi direkt efter ritualen! Jag som har varit rätt så sjuk i en vecka fick plötsligt energi, och det var så skönt! Jag kände mig glad, upplyft och... fridfull. DET är också vad en rituell upplevelse kan göra!