Jag har äntligen, äntligen börjat läsa boken "Progressive Witchcraft" av Janet Farrar och Gavin Bone. Jag tror att jag skickade efter den för ungefär ett år sedan men jag har bara bläddrat lite i den innan jag ska sova. I dag har jag dock läst på riktigt och är glad att jag äntligen tog tag i det. Vad som är så positivt med boken är att den är skriven av två personer med lång erfarenhet, som vågar utmana gamla (förlegade?) tankar och som delar med sig av sina personliga erfarenheter. Det är mycket intressant läsning!

Det var faktiskt länge sedan jag läste någon wiccabok nu, länge sedan jag hade lusten och drivet. Den senaste tiden har varit mer inriktad på praktiskt arbete, att göra. Men när jag återvänder till läsningen och det teoretiska, märker jag hur beroende de är av varandra, att de verkligen befruktar varandra. Teori och praktik...

Nu är vi inne i september igen, och som alltid runt den här tiden börjar jag tänka på min självdedikering som ägde rum den 17:e. I år är det sju år sedan, och då hade jag redan studerat wicca i ett år. Åren går och man funderar, som sagt. Man tänker på var man började, vägen hit och var man är just nu. Var trodde man att man skulle vara? Jag trodde att allt skulle gå så fort, att vid det här laget skulle jag vara någon slags superprästinna. Vad då för superprästinna?! Det fungerar inte så, vägen är inte snabb och spikrak. Och jag blir nog aldrig en sådan superprästinna som jag fantiserade om, haha! Men jag kan sträva, sträva efter kunskap, kraft, medkänsla och kärlek. Sträva efter mina ideal. På vägen dit ramlar jag säkert massa gånger, sårar andra, gör mig själv besviken... Men jag ska resa mig och fortsätta, för det här är vägen jag har valt och den tänker jag fortsätta på. Inte av princip, utan av kärlek och glädje.

Jag älskar vägen jag vandrar på, även om jag inte tar mig fram så snabbt, även om den slingrar. Vägen lyser ändå i mitt inre.