Identifikation
Medan jag väntade på att maken skulle kravla sig ur sängen i går morse, satt jag ute i det soliga vädret och slog på måfå upp en sida i Wicca (av Vivianne Crowley). Jag insåg att det fortfarande, efter alla år, är min favoritbok om wicca! Javisst, hon skriver mycket ifrån ett jungianskt perspektiv, men det är något jag personligen uppskattar, och även de delar som är mer renodlat wicca tycker jag är lysande och väldigt utförliga. Men det mesta pratet om chakran hit och dit kan jag vara utan. Historiedelen är också något som har blivit kritiserat, men jag har en nyare upplaga (tryckt 2003) där jag tror att den har snyggats till lite.
Den rubrik jag började läsa under var "The persona and change". Där stod bland annat om en fas som många wiccaner (och häxor, om man ska skilja på begreppen) går igenom, nämligen att överbelamra sig med ockulta smycken och dramatiska kläder och smink. Jag kan känna igen mig i detta genom att jag hade en sådan period innan och ett tag efter jag stötte på wicca. Det började med mitt uppblomstrande intresse för magi och det ockulta när jag var 15. Jag hade alltså en ganska utmärkande klädstil redan när jag kom i kontakt med wicca.
Enligt Crowley sker detta för att vi försöker personifiera oss med Häxan som arketyp och symbol. Alla har vi en uppfattning om vem häxan är och hur hon ser ut, vi har lockande förebilder om kvinnor från mytologi och sagor som har makt, karisma och kunskap. När jag hade min första lärare blev jag till och med uppmuntrad till denna personifiering. Varje dag den första tiden skulle jag titta mig i spegeln och säga "Jag är en häxa". Crowley skriver också om faran i att stanna i den här fasen, till slut är det allt du är i andras ögon, du tappar bort ditt eget jag. Jag tror att det kan finnas tillfällen då det kan vara gynnsamt att kunna dra kraft ur en arketyp, men det är inte något man ska leva i 24/7. Till en början kan man gå upp mer i det, men sedan är det något som finns mer subtilt införlivat inom en.
Jag tror att personer som kommer i kontakt med wicca genom coven i dag, möter en annan verklighet. Här är förebilderna verkliga personer av kött och blod, inte Morgan Le Fay eller Kirke. En mer jordnära och vardagsnära identifiering borde alltså äga rum, kanske parallellt med häxan som arketyp fast den inte ges lika stort utrymme. Det finns ingen klädkod till vardags för wiccaner, inga mantlar och inga klänningar i krossat sammet.
Ett diskret halssmycke, det är dit jag har kommit i dag och det är jag ganska glad för. Jag har haft min fas! :)
Intressanta funderingar! Men jag tror inte personligen att det bara handlar om att identifiera sig med någon eller något. Snarare en önskan att höra till något så brinnande gärna att vi söker efter DET magiska underverket som gör oss till häxor över en natt. Så många nya och nyfikna frågar på forum och i mail: Var får jag tag på en athame, var får jag tag på en bägare? De har antagligen inte kommit till insikten ännu, att du kan ha en bordskniv och ett glas från IKEA om du så vill, för den verkliga kraften kommer innifrån. Vet att jag själv fortfarande kämpar med detta. Att hitta den RÄTTA (TM) boken eller tarotleken som skall lösa mina problem. Men har mer och mer börjat inse att det grundar sig i min egen osäkerhet.
Oj oj, ja den där perioden när man så innerligt önskade att man "var någon" (och eftersom man var osäker på det så klädde man sig i alla fall som om man "var någon"!)... Väldigt intressant, det där med identifikation genom yttre attribut.
Jag håller helt med om att det är bättre att till slut landa i vem/vad man är - som du skriver, Ceriadwen, att det blir subtilt införlivat i en. Utan att behöva bevisa det med yttre attribut. Och som Anna skriver, att det kan grunda sig i en osäkerhet, om man försöker "bli någon" genom yttre medel.
Skönt att det idag inte finns någon 'klädkod' (denna eviga krossade sammet! ;) ). Jag tror att det har att göra med att vi mognar som personer men också som rörelse. Som du sa, att vi har förebilder av kött och blod nu :) och är mindre osäkra/behöver inte bevisa oss. Att granska sig själv och sina yttre uttrycksmedel är nyttigt: vad har jag på mig och varför? Vad vill jag förmedla? Är det ett sant uttryck inifrån mig, eller försöker jag spela rollen av någon?
Jag hoppas att mina handlingar talar högre om min filosofi än smycken och mantlar!
Jag har nog inte kommit i den fasen än, eller så har jag det men är inte medveten om det. Just nu så är det enda smycken som kan avslöja min tro en amulett med ett björntass avtryck på. Älska det djupt och har inte tagit av mig det sen jag fick det av min själssyster :)
hej, jag är 15 år, och har sedan ungefär 2-3 år sen tillbaka bestämt mig för att: jag är inte kristen. ända sen dess så har jag känt mig konstigt "tom", så jag har hela tiden letat efter en ny religion som jag tror skulle passa mig, men har inte hittat något än. förens nu. jag läste om wicca i en bok här om dagen, och sökte och läste lite om det. enligt det som jag har läst är det allt som jag har letat efter i de andra religionerna.
men jag skulle verkligen vilja ha det förklarat för mig hur man blir wicca på riktigt och hur en ritual utförs.
skulle gärna vilja ha svar på: [email protected]