En blåmes!
I förrgår kom jag upp i arbetsrummet under rasten. Så fort jag gick in for en fågel upp från golvet och smackade rakt in i fönstret. Den föll ner på golvet och hasade omkring samtidigt som den kved hjärtskärande. Jag blev ganska chockad och kunde inte alls förstå varifrån den stackarn kommit in. Jag kände den lilla fågelns rädsla och tänkte att jag måste få ut den så den kunde lugna ner sig.
När den satt stilla under mitt skrivbord lyckades jag ta den i mina händer och lyfta upp den. Jag var lite rädd att den skulle bita mig men den fann sig i det. Det är en fantastisk känsla att komma i kontakt med ett vilt djur, och speciellt att få röra vid det! Jag öppnade fönstret och satte ut den på brandstegen. Sedan gick jag iväg och tvättade händerna före lektionen. När jag kom tillbaka var den lyckligtvis borta. Flyg väl, lilla blåmes!
Förstår precis din känsla...upplevde något liknande häromdagen med en gråsparv...:)
Det är en härlig känsla! :)
Hoppas att den mår bra :)
Vilken fin liten händelse. :-)
Nej, småfåglar bits inte, det är min erfarenhet också. (En gång bet en gråsparv mig i fingret visserligen, men det var för att jag matade den och den missade brödsmulan och högg bredvid :-P. Å andra sidan gjorde det inte ont heller.)
Blåmesar är nog mina favoritfåglar. De är så oerhört, nästan hjärtknipande söta. :-)
Åh, stackars liten :-( hoppas den klarade sig sen, bra att du fick ut den :-)
Kram!