Mysticism - från grekiskans "myenin" (att sluta ögonen), är en åskådning som menar att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap grundad på intuition och inte på förnuftet eller diskursiv kunskap.

Förra veckan läste jag en artikel som behandlade tre olika kristna mystiker från 1200-1600-taket; Meister Eckhart, Jacob Boehme och Angelus Silesius. Jag ska försöka att kort redogöra för deras tankar (som jag tolkar dem utifrån det lilla jag har läst), och fundera över hur dessa tankar kan fungera i förhållande till wicca.



För att kunna uppleva förening med Gud, anses att människan måste tömma sitt sinne och bli likt en spegel som kan reflektera det gudomliga. Att söka tömma sitt sinne från egots begär är väldigt likt buddisternas strävan. Vi måste upptäcka den gudomliga bilden i vårt inre, som är avsaknaden av bilder. Vi måste utplåna tid och rum och slutligen vår identitet, vårt ego.

Både det gudomliga, och den gudomliga gnistan i människans inre, står över alla ord och bilder som människans intellekt kan uppbåda. Gnistan är inte detsamma som själen, utan förklaras mer som ett gömt område i själen. Kanske som det blå skenet i en eldslåga, insluten i andra färger. Likaså talas om bilden av ett sädeskorn, där kärnan är den rätta bilden av Gud i själen. Eckhart anser att vi har ett öga som ser inåt i gnistan och att när det glimtar Gud, inte ser honom som skapare av världen, utan som essensen, kärnan.

Gud beskrivs som det eviga ingentinget, av Boehme. "Han" finns i den eviga visdomen eller den eviga förståelsen, visdomen är hans manifestation. Visdomen som manifestation, är spegeln vari det inre, bottenlösa ögat ser och uppfattar sig själv. Denna visdom har också fått namnet Sophia. Människan måste alltså spegla denna visdom, vi måste gifta oss med henne, med Sophia, och älska visdomen.



Silesius skrev poetiskt om själens samband med gudomliga. Det gudomligas (och även själens) essens såg han dock som ett mysterium över ordens förmåga, och därför använde han sig av negationer för att den som läste skulle släppa taget om sina inre bilder och föreställningar. Han skrev bland annat:

"What God is one knows not: He is not light, not spirit,
Not joy, not unity, not what one calls Godhead:
Not wisdom, not sense, not love, will, goodness:
No thing, no non-thing either, no being, no mind:
He is what I, and you, and any creature,
Never learned before we have become what He is."

Vad som förvånar mig, är att Gud trots alla andra negationer här, ändå benämns som maskulin!

Det som tilltalar mig med det jag läst om mysticismen, är oviljan att kategorisera. Jag tycker att det finns en befrielse i att stänga av det inre och yttre pladdret och bara uppleva! Det spelar inte så stor roll vilken religion, vilka mönster, vi väljer, det som spelar någon roll är upplevelsen. Den behöver vi inte sätta en etikett på, inga ord kan spegla den.

I min mening suddar den mystiska upplevelsen ut gränserna mellan olika religioner, eftersom den står över alla religioner. Upplevelsen av det gudomliga är inte tillhandahållet en enda riktning, och den verkar inte te sig speciellt olik inom olika traditioner. Vad jag menar är att tankarna inom mysticismen inte nödvändigtvis behöver tydas som specifikt kristna. Precis som Schopenhauer skrev, når alla religioner sin högsta punkt i mysticism och mysterier, en punkt bortom vanlig kunskap.

Jag funderar ganska mycket just nu på det här med bilder... Inom wicca känns det som att vi är ganska upptagna med bilder, i avbildningar på våra altaren, i vårt ritualspråk, i konst vi skapar. Vi proppar våra huvuden fulla med bilder av våra gudar, till skillnad från religioner där man inte ens får avbilda Gud. Nu känner jag att jag kommer in på osäker grund, när min tankegång fortsätter. Åtminstone någon wiccansk författare jag läst, har skrivit att vi delar in det gudomliga i en Gud och Gudinna för att försöka förstå, för att skapa bilder vi kan ta till oss och arbeta med. Jag är faktiskt beredd att hålla med. Men när vi går tillväga på det sättet, innebär det inte också att vi begränsar och förminskar? Jag upplever det som otroligt banalt och sjukt förenklande att presentera det gudomliga som vissa wiccaförfattare gör, där vissa gudomar bör åkallas för kärlek, andra för transformation etc. enligt en lista.

Här går mina egna upplevelser isär. Jag har haft upplevelser av enskilda Gudar och Gudinnor, i något hänseende tror jag på deras individuella, oberoende existens. Samtidigt är jag i mitt inre övertygad om något utöver det, något som är än svårare att förklara. Det har jag bara upplevt i små glimtar än så länge.

Det här blev längre än jag trodde, det är sent och jag känner inte att jag är färdigskriven, så jag fortsätter så fort tillfälle ges. Nu måste jag sova.