Jag har varit väldigt, väldigt dålig på att recensera de böcker jag har läst på sistone. Tyvärr kan jag ju villigt erkänna att det dessutom har varit få böcker. En bok som jag nämnde redan i mars var A Wiccan Bardo, Revisited, som jag köpte i London. Boken är skriven av Rev. Paul V. Beyerl och första upplagan kom ut 1989. Andra upplagan kom 1999 och den andra tryckningen av densamma 2010. En del av baksidestexten lyder: A far-ranging work of great beauty and insight, this book provides the reader with a rare opportunity to gaze into The Tradition of Lothlorien.

Jag blev intresserad av boken eftersom den utlovade insikt i en specifik tradition, men samtidigt kände jag mig mer än lite skeptisk. En tradition som hämtat namn från Sagan om ringen?! Till min fasa visade det sig även att de i riktningarna kallar in fyra elementar-enhörningar och det är ungefär så fluffigt som man kan få till det, enligt mig. En del av ritualerna som presenterades kändes likadana, och författaren anmärkte på att även vissa utövare hade invändningar mot dem. På sätt och vis blev början av boken ett avstamp i hur jag inte ville ha det, vilka saker jag själv skulle ändra på. Det var väldigt nyttiga reflektioner och ifrågasättanden.

En bit in i boken började dock pendeln att svänga lite och jag uppskattade flera delar. Genom texterna märkte man vilken tankemöda som låg bakom, hur mycket eftertänksamhet och många år av sammanfogande för att skapa denna tradition, som syftar till att föra människor från punkt A till punkt B. En del rituella texter man får ta del av är både välskrivna och poetiska, och kan definitivt tjäna som inspiration. Kapitlen jag tyckte bäst om var förmodligen de om initiering och ritual för en avliden, som var väldigt intrikat. Det är sällan en bok har inspirerat mig i så lika delar, både för vad den är och för vad den inte är.