Här är resultatet av kvällens ansträngningar. Det är nog min första figur som jag är skapligt nöjd med. Jag fuskade lite genom att titta på bilden här: http://www.starchild.co.uk/default.aspx?appid=6564&pid=3951

 

Sådär, i förrgår var aprils fullmåne. Gudinnan jag hade fokuserat på under månaden var Blodeuwedd. Hehe, vi har en knepig relation hon och jag! Den här månaden kändes det igen som att hon utmanade mig i mitt liv. Men kanske lyckades jag komma ett litet stycke framåt på vägen, jag tror det.

 

Vad ritualen mest fokuserades kring var invigandet av min nya athame. Jag köpte den strax innan mörkmånen och började genast fundera över vad jag ville göra innan jag började använda den. Till saken hör att jag har haft min gamla athame i 12 år och egentligen varit nöjd med den. Den är lagom tung och vilar bra i handen, men har åkt på lite stryk genom åren när den har färdats i ryggsäckar, doppats i allehanda vätskor och använts i skog och mark. Så lite har jag gått i tankarna på att den kanske ska få vila, när jag sprang på den här nya. Den har ett mer traditionellt utförande som jag också gillar, och trähandtaget möjliggör att man kan smycka den lite personligt.

 

Som en parentes måste jag bara inflika något som just slog mig. När jag gick i nionde klass pratade jag med en klasskamrat som tydligen kunde smida. Han sa att han skulle göra en rituell kniv åt mig, eftersom vi talade mycket om mitt intresse för magi, men av någon anledning blev det aldrig av. Det minnet fick mig bara just nu att förstå hur länge allt det här har funnits med mig. I nästan hela mitt liv har det här rituella, magiska varit en lockelse och en drift som jag har strävat efter. 

 

Hur som helst, jag tänkte att det kommer ju dröja tills jag ännu en gång skaffar en ny athame och därför ville jag inviga den ordentligt. Så vid mörkmånen höll jag en ritual som bara var till för att rena athamen genom elementen och göra den mottaglig. Den kväll när jag såg nymånens skära på himlen brände jag med en glödpenna in ett symboliskt tecken på handtaget. Och nu till fullmånen höll jag en ritual där jag i princip angav athamens rituella funktion, bjöd den åt Guden och Gudinnan samt band den till mig. Så i stort har jag invigt min athame i tre steg. Innan jag hade gjort något lät jag min man röra vid den, till hans stora förvåning, men nu är tanken att den bara är till för mig och min hand.

Som den Jung-fantast jag är tolkar jag en viss typ av manlig gestalt i mina drömmar som min animus. Animus är den undermedvetna, manliga arketypen hos kvinnor (mäns motsvarighet kallas anima). 

 

Vad som är gemensamt för de manliga gestalter jag har mött är att de utseendemässigt är runt 40, oftast har brunt, lite grånat hår ner till axlarna, över medellängd och är ganska smalt byggda. I drömmen utstrålar han alltid lugn och trygghet, och jag förstår att han har vetskap om ting som jag inte har. Ofta ger han mig saker eller säger kryptiska meddelanden som jag uppenbarligen borde förstå. Jag lyssnar och tar in, vill fråga mer, men hejdar mig. 

 

Det är alltid spännande att möta den här figuren. Det sker inte jätteofta, för sedan jag började läsa på universitetet har min förmåga att minnas mina drömmar dramatiskt avtagit. Innan kom jag ihåg drömmar (i plural) i stort sett varje natt. Jag saknar det, men vet inte om det går att gå tillbaka. Men, man värdesätter det i alla fall när det händer, när min animus har något han vill säga mig.