Nu är jag fortfarande väldigt exalterad. Jag har precis vaknat efter en mystisk (i ordets rätta bemärkelse)dröm:

Jag var med släkten på min pappas sida på en second hand shop. Det lustiga var att det var fullt med grejer från när jag var liten, fullt med gamla släktsaker. Det var både mattor och stora möbler och tex koppar och småsaker. Affären verkade ligga lite under markhöjd för jag tror det fanns en trappa ner. Jaja, jag gick omkring där och tittade och precis som i verkliga livet så ville alla andra gå fast jag inte kände mig färdig. Vi gick uppför trappan men då hajade jag plötsligt till. "Jag glömde en sak!" sa jag och sedan sprang jag ner igen. Det var en keramikgrej jag hade gjort som liknande gudinnan Isis, i genomskinlig keramik.

Jag fann att en man höll i statyn så jag bad om att få tillbaka den och det fick jag. Nu kunde jag ju ha gått upp igen, men något drog mig längre in i affären. Jag såg ett halsband som jag ville köpa, men det är väldigt svårt att beskriva det. Något jade-grönt band var knutet längs det och jag tror det satt sjok av bergskristall på det också. Kedjan var nog guldfärgad. Jag tog det iallafall i handen och sedan såg jag en man som satt med ryggen till mig på en stol. Hans kollega skojade något om ett rum där han kunde vara ifred och utöva sin konst där ingen såg. Mannen vände sig halvt mot mig och frågade om statyn jag höll i min hand, hur hade jag gjort den? Jag berättade, men upptäckte att statyn nu inte såg likadan ut. Isis vingar var borta och det såg mer ut som en vanlig kvinna. Dessutom hade den fler sprickor. "Fyller du år imorgon?" undarade han. "Nej, men snart." sa jag. Hur visste du det? På det minns jag inte vad jag fick för svar. Han var en medelålders man med hår till nacken. I nacken var håret grått och i övrigt rödbrunt.

"Kom med mig, fort!" sa han och reste sig snabbt upp. Jag sprang före till en trappa som ledde ännu längre ner i bygnaden. Framför trappan var ett vitt skynke som var lite solkigt med hål i. Jag svepte det åt sidan och gick nerför trappen med mannen efter. Det slog mig att det kanske var oförsiktigt av mig att gå ner här med en främmande man, men av någon anledning så litade jag på honom. Plötsligt gick han framför mig istället och jag såg hur hans hår började bli längre tills det tjockt och fylligt föll över hans rygg. Det var inte grått längre, utan mörkbrunt med röda stråk. När vi kom till slutet av trappan var hans överkropp bar och han såg väldigt ungdomlig ut. Rummet i sig var fyrkantigt och väldigt kalt. Till vänster i rummet var som ett större bås och dit ledde han mig. På väggen till vänster i båset satt en liten affisch där det stod något. Jag minns inte exakt vad, men jag vet att det handlade om "The Old Religion", eller hedendom.

"Byt om." sa han och pekade på det högra hörnet. Han ville att jag skulle sätta på mig halsbandet och en mörkgrå klänning som hängde där. Jag började nu känna mig underlig till mods, sexuellt upphetsad. I ögonvrån såg jag en kvinna i gammalmodiga kläder som bar på ett litet barn. Maria och Jesusbarnet, var den tanke som föresvävade mig. Mannen pekade nu på väggen framför oss och sa något om nybörjade. "Entréz" menade han att det stod på väggen, som enligt min vetskap är franska för "kom in" eller "att öppna". Jag vände mig så att jag kunde se väggen. Den var fullklottrad med ord med en röd penna. Jag försökte verkligen, men kunde inte urskilja ett enda ord. "Minns du inte?" sa han och lät lite sorgsen. "Minns du inte?" Jag kände mig väldigt förvirrad. Det var en välbekant känsla som pockade, men jag hade ingen aning om vad han pratade om. Jag skakade på huvudet. Då sa han de sista orden jag hörde innan jag vaknade: "Om du bara lånar så lär du dig aldrig."

Med de orden vaknade jag alltså med en exalterad känsla i kroppen. Fortare än en kobra hugger hoppade jag upp och rotade efter en penna på nattduksbordet. Jag var tvungen att skriva ner så jag inte glömde! Min pojkvän trodde att jag fortfarande sov när jag hoppade och utstötte konstiga ljud, men jag var klarvaken.

Drömmen har väckt många frågor, som ni nog förstår, och jag måste tänak lite. Kanske kommer på mer senare...

Ikväll var jag och mamma vid minneslunden där morfar vilar. Vi parkerade en bit ifrån med bilen och gick uppför backen som var ganska brant. Vi flåsade och stånkade under tystnad tills vi var uppe och kunde gå över gruset. Vid sidorna om lunden låg massor av blommor, främst påskliljor, så det var färgsprakande vackert. Själva området är runt med en rund fontän i mitten. Jag tyckte det var så symboliskt passande, som om det beskrev kretsloppet, eller reinkarnation. Jag sa till mamma att gravar med sina gravstenar är så tunga och massiva, men det här gav ett mycket friare och luftigare intryck. Hon sa att hon föredrog det här och jag håller med.

Gravar är så definitiva, som om de säger "Här vilar för alltid den du älskade och stenen står här som ett monument över din förlust, även när du själv är borta." Vid kremering kan man lättare se att kroppen återgår till jorden och blir en del av kretsloppet. Kanske kan man lättare släppa taget om man inte har en tydlig grav att gå till? Det kanske är enklare då att känna att personen inte är kvar? Men någon hade lämnat en lapp hos sin bukett i minneslunden: "Kära mamma. Det har nu gått sexton år sedan du gick bort och jag saknar dig varje dag." Då blev min egen mamma väldigt upprörd: "Jag vill inte att du ska sakna mig varje dag i sexton år! Man måste ju gå vidare med sitt liv!" Ja, det måste man... :-)

Idag i kurshäftet läste jag om den Odiska manteln, vilket innebär att man kan minnas kunskap som tidigare har gått förlorad, att det finns som ett nät över Jorden där allt som sker, allt som tänkt och all kunskap finns sparad, som en kunskapsbank. Väldigt spännande tanke som inte låter alltför osannolik i mina öron. När jag påbörjade min träning till wiccan var en av de tidigaste uppgifterna att lära mig känna med min vänsterhand, att lära mig känna in i omgivningen vad jag behövde. Denna övning väckte starka ihågkomstkänslor hos mig som förvånade mig lite. Sedan dess har jag inget minne av att ha upplevt det igen och jag har heller tyvärr inte gått vidare något med övningen. Det kanske blir i framtiden och vem vet, då kanske det dyker upp annat?

Idag var en annorlunda dag; jag har nämligen varit på en gudstjänst i Svenska Kyrkan, tro det eller ej. Jag följde med som moraliskt stöd åt min pojkvän som hade en skoluppgift att göra där han skulle observera vissa saker under en gudstjänst. Men ärligt talat var jag lite nyfiken också.

Jag var intresserad av att jämföra en gudstjänst med en häxsammankomst. Och tro mig, så här i efterhand är jag mycket glad åt att vara häxa! Jag förstår inte vad folk får ut av att deltaga, om man nu ens kan kalla det att "deltaga". Vad gör man då? Jo, man ställer sig upp medan prästen läser något och sedan svarar församlingen (ett förutbestämt svar såklart). Det kan t ex låta så här:

Prästen: Jesus är återuppstånden!
Församlingen: Ja, han är sannerligen återuppstånden!

Hur krystat känns inte det? Dessutom står alla väldigt behärskat med händerna knutna framför kroppen. Inga yttre tecken på engagemang. Jaha, sedan sätter man sig ner igen. För att direkt ställa sig upp igen och sjunga någon psalm. Det kunde ju vara stämningsfullt och fint om inte all sång dränktes av orgel och något slags blåsinstrument. Sedan sätter man sig ner igen och sedan brydde iallafall inte jag mig om att ställa mig upp igen, eftersom det inte fanns något logiskt mönster till när man skulle sitta eller stå. Vissa texter skulle läsas sittande, andra stående. Efter ett tag kom jag på att skälet till att man skulle resa sig var att bänkarna är så hårda i kyrkan att ryggen tar skada. Därför ska man resa sig när tillfälle bjuds för att stretcha lite.  :-)

Men jag förstår inte det där stillasittande eller stillastående? Det blir så livlöst och det enda som betyder något är att man lyssnar på prästens ord och repeterar texter innantill. Varför inte engagera hela kroppen? Varför inte ta tillvara på den glädje kroppen kan ge, den glädje man känner när man dansar vilt? Varför inte känna återuppståndelsen med hela kroppen (så gott man orkar och kan) istället för att fromt sitta stilla och mumla? Nej, tacka vet jag den sinnliga häxkonsten! Där får man säga vad man vill, låta intuitionen och känslan styra talet; tala från hjärtat. Där får man sjunga spontant och så högt eller lågt man vill. Man kan sjunga om det man ser eller känner, eller med andras ord. Där kan man känna på sin kropp, på gräset, på löven och allt runtomkring en. Man kan känna kroppen och anden pulsera av liv genom att dansa till trummans eller hjärtats slag och man kan smaka regnet med sina läppar. Häxkonst är att leva, eller snarare ett sätt att leva, en livsstil.

Imorgon ska jag äntligen åka med mamma till min morfars grav. Det var lite mer än ett år sedan han gick bort. Det kommer nog att bli ett fint ögonblick.

Bon Nuit!

Jag kom ihåg i morse att jag hade tänkt skriva om mer igår. :-)

Jag hade tänkt resonera lite kring hur jag känner mig vid det olika månfaserna. Iakttagelser jag har gjort innan har mest varit vid avtagande måne och fullmåne. Vid avtagande måne har jag känt mig väldigt kreativ och haft rätt så mycket energi, kanske tvärt emot vad man annars kan tro om den fasen. Jag vet inte vad det kan bero på. Vid fullmåne är jag ofta ganska rastlös och lite orolig och haft svårt att sova. Vid tilltagande måne den här perioden har fokuset varit mycket på känslor. Självklart beror väl allt det här mycket på olika faser i livet också, men jag ska studera det de närmaste månaderna och se om helhetsintrycket håller i sig. Risken är väl att det blir en självuppfyllande profetia kanske? Jaja, men mycket känslor som sagt, har det varit ett tag. Vill inte gå in djupare på vad för slags känslor för de är inte värst trevliga. Känner mig bara orolig och deppig helt enkelt.

Ur en roman kom tanken om olika "strömningar på de astrala planen vid olika tidpunkter under dygnet".  Det kanske låter lite flummigt, men något hos det slår an inom mig. Jag vet ju att jag har ett ihållande mönster i hur jag är och hur saker känns under dagen. Frågan är om det är biologiskt, har med min livsstil att göra eller om det verkligen handlar om yttre påverkan...? Jag får fundera vidare på det.

Ja, det var nog allt just nu. Nu ska jag äta.

Hej allesammans! Oj vad det här sidan strular nu då! :(

Ja, länge sedan var det men jag ska inte hålla på och gnata om det! Self pitty´s self destructive...

Vad har jag gjort sedan sist då? T ex så har jag hållt på med lite mer med övningen "energibollen". Jag upptäckte en ganska intressant sak, nämligen att jag hade lättare att göra övningen när jag drog energi från vattnet istället för luften. Med andra ord så har jag varit min vana trogen och gjort övningar i duschen.
:-) Man får ju verkligen vara ifred där. Det kändes både mindre fånigt och kanske t o m lite effektivare. Man kan ju fråga sig varför? Bättre identifikation med vattnets element gissar jag på. Dessutom är det ju mer påtagligt än luft, så då kanske det inte känns lika flummigt?

Jag har varit ute i naturen en del och satt mig ner också, det är alltid givande. Ikväll när jag hade hämtat ut ett bokpaket (dock bara tråkig kurslitteratur) så gick jag av impuls upp i skogen och satte mig och tittade på månen. Den var nästan full så den var mycket vacker och strålade svagt gul. Moln drev förbi och färgades upp av ljuset. Jag tyckte mig se en tyrranosaurius rex, en säl och andra, obestämbara varelser i molnen. Bra associationsövning. Det gjorde vi förresten på förra dramapasset, samma typ av associationsövning i grupp som beskrivs i Starhawks kända bok "Spiral Dance". Rätt spännande. Över huvud taget tror jag att det finns MÅNGA dramatiska tekniker och övningar man kan ha nytta av inom wicca. För att känna sig själv och andra, för att skärpa sina sinnen och utforska sin omgivning, för att tillägna sig information etc. Jätteanvändbart! Det märker man också om man läser en bok om covenarbete, att det är mycket som t ex lärs ut genom estetiska arbetssätt; genom drama, bilder, poesi, musik och sång och rörelse. Efter att ha läst snart 40 poäng på universitetet i "musiskt lärande" så förstår jag varför det är så användbart!

Jag kände mig ganska träffad av en sak som stod i det nya kursmaterialet. Det handlade om prestationsångest. Jag tror att om man redan har problem med den aspekten på andra områden så kommer det med största sannolikhet påverka en när man sysslar med wicca eller häxkonst. Så är det för mig iallafall. Man vill ha snabba resultat, gärna synbara. Men det mesta sker i det inre medvetandet, subtils och ofta långsamt. Jag får försöka minnas det. Dessutom tenderar det att låsa sig om man försöker forcera det.

Jag har inte hunnit läsa så mycket i kurshäftet, men det som står hittills har varit intressant. Jag kikade och såg att en annan teknik från drama tas upp; storytelling! Ska bli spännande att komma fram till det. Till min lättnad såg jag att det inte var så mycket övningar den här gången heller. Jag ligger lite back med de från förra månaden, så...

Nej, nu ska jag ta itu med angelägenheter i det yttre medvetandet: betala räkningar. :-)