Hej världen!

I måndags var det kursstart för sommarkursen mask-myt-rörelse. Jag var lite lagom pirrig, men förväntansfull. Första dagen lekte vi en mängd olika lekar, så att gruppen formades och alla fick lära sig att lita på varandra och vara trygga i varandras sällskap. Alla är himla trevliga faktiskt och klimatet är väldigt tillåtande och härligt. På tisdagen utvecklades övningarna lite och det var även två föreläsningar, en om dramakommunikation och en om myter. I dag kom två deltagare som inte kunnat komma vid starten men det var faktiskt inga problem att få in dem i gruppen. I dag påbörjade vi också våra masker, som ska användas när vi spelar upp olika myter. DET, mina damer och herrar, var en upplevelse!

Vi jobbade två och två, så den ena gjorde masken på den andra. Man fick ligga på rygg på ett bord och fick ett stycke plastfolie över ögonpartiet. Sedan lades remsa på remsa av gipsväv i ansiktet på en. Kall, slemmig gipsväv. Man berövades synen, och känslan av att inneslutas tog över allt mer. Som om man var en mumie. Till och med munnen täcktes för och man kunde bara andas genom näsborrarna, det enda som inte var vitt och stelt till slut. Känslan var närmast klaustrofobisk, och det är ingen rädsla jag vanligtvis lider av.

Känslan, och tanken på att mitt ansikte med alla dess uttryck försvann, var skrämmande på någon slags primal nivå. Jag kunde inte längre kommunicera med min omvärld, det enda andra människor såg var något livlöst. Jag fick en ganska klar insikt av hur det kanske är att vara förlamad, klar på insidan men utan förmåga att uttrycka sig. Dessa intryck gjorde att man sjönk inåt, i sina känslor och sina rädslor. Det var helt klart skrämmande och några gånger kände man bara "Nej, jag klarar inte det här!" och paniken var inte alldeles långt borta. Men enda vägen ut var igenom och man var tvungen att hålla känslorna under kontroll. När masken sakta torkade drog den ihop sig och "pulserade" mot huden, vilket såklart också gav märkliga sinnesförnimmelser. Bara detta att ha en extra hud... på något vis försökte jag mentalt få mitt ansikte att assimileras med masken, men det var hopplöst. Den var som ett eget väsen som hade lagt sig ovanpå mig.

Efter en stunds vånda kom läraren och skulle hjälpa mig av med masken. Eftersom den delvis satt fast i ansiktet gjorde det något helvetiskt ont när den drogs bort. Han drog långsamt, men så fort munnen hade blivit någorlunda fri väste jag "Dra fort i stället!" Ljuset som slog emot mina ögon var förblindande och det hela kändes som en märklig återfödelse eller förlossning! Rädslan, smärtan, de överväldigande sinnesintrycken... Jag var helt klart tagen, och berättade det för läraren. Han sa då något i stil med att "Alla känslor, alla tankar som du har tänkt under den här stunden, de finns i masken nu." Vilken magisk tanke... Jag gick till toaletten för att tvätta bort resterna av gipset och det var som att se sitt ansikte för första gången när jag såg mig i spegeln. Man stirrade forskande in i sina ögon och tyckte att något i uttrycket hade förändrats.

Det visade sig i alla fall att dessa masker bara var grunden för sedan fick vi smörja dem med vaselin och någon betongblandning på insidan. Ska bli spännande att fortsätta imorgon och se vart detta bär hän egentligen.



Åh åh, förresten! Jag fick VG på min uppsats i förra kursen! :D