Förväntan
I går när jag gick från teaterträningen spred sig ett leende över mina läppar, gång på gång. Jag kände förväntan som en sprittande känsla i hela kroppen. Varför? Därför att en av deltagarna hade burit ett pentagram. Man kan ju bli glad för mindre, att någon säger sig vara intresserad av mytologi till exempel. ;) Först var jag osäker på vad som hängde kring hennes hals, men senare kunde jag se ordentligt. Jag minns knappt om jag kunde hejda mig själv från att le från öra till öra just då! Varför frågade jag henne inte? För att jag ville dra ut på förväntanskänslan.
Men det fick mig att tänka. Om jag bar ett pentagram, hur många andra wiccaner skulle då ge sig till känna för mig? Nu vet jag ju inte om hon är wiccan, men hur många vuxna människor bär pentagram bara för att det ser tufft ut?! Inte många skulle jag tro. Om den lilla goth-tjejen på teaterträningen hade haft pentagram hade jag väl blivit lite glad men knappast tänkt så mycket mer på det.
Fick ett illavarslande brev från Medborgarskolan om att det var för få sökande till fortsättningskursen i orientalisk dans, därför sköts startdatum upp. Nu hoppas jag bara att den blir av över huvud taget, annars blir jag besviken!!!
I går var jag på jobbet igen. Det känns märkligt att bara åka dit en gång i veckan och missa allt annat som pågår där. Det kändes som att jag fick lite bättre kontakt med arbetskamraterna i alla fall och det var ju trevligt. Har fortfarande inte haft några elever hos mig, men en kom upp för att diskutera en bok med engelskläraren och då hamnade vi i en diskussion om fantasylitteratur. Jättekul, ge mig fler elever bums! :D I förrgår sökte jag ett svensklärarjobb på 50 %. De borde verkligen anställa mig tycker jag!
Kan verkligen förstå att du är förväntansfull! Inlägget fick mig att fundera på hur jag själv skyltar med min tro. Jag som är så kaxig och hävdar att jag är fullt öppen med att jag är häxa. Det som finns är min månskära och kvast. Inget av det särskilt tydligt för den som inte har livlig fantasi tyvärr. Samtidigt som jag har ett arbete som kräver diskreta smycken. Trist men sant. Nej ärligt talat - det suger!
Anna: Ja, som lärare ska man ju också vara diskret med religiös och politisk övertygelse. Tyvärr ses man ju som lärare 24/7, det är inget man direkt lämnar bakom sig när man lämnar sin arbetsplats. Ska man då aldrig mer få betraktas som en privatperson?! :)
Jag har funderat över det där med smycken - jag har inte pentagrammet på mig när jag jobbar i skolan, inte för att jag inte tycker att jag har rätt att ha det, mina kristna kollegor går minsann runt med kors som är både större och med iögonenfallande än mitt lilla pentagram, men jag vill gärna slippa diskussioner, jag är där för att undervisa i språk, inte diskutera religion.
Sedan tycker jag inte att man får låta sig begränsas av sitt yrke på sin fritid. Jag är privatperson från det att jag lämnar skolan, skulle bli tokig om jag skulle gå runt och känna mig som lärare dygnet om...
Kom och dansa på Layali istället, vi har massor av kurser :)
Och angående pentagram, tolka inte för mycket in i emo kidsens smyckesvanor. Många verkar inte ha en aning om vad ett pentagram betyder och bär det för att det ger någon slags känsla av att "mucka inte med mig, jag är tuff" ungefär. Sålde nyss mitt eget pentagram som jag egentligen inte kände något för, och nu bär jag ett mindre, mer diskret triquetra-hänge. Mindre stirriga blickar och mer förstående nick :)
Gealach: Jo självklart ska man få vara privatperson, men jag tycker det är svårt eftersom man är så offentlig som lärare och träffar så otroligt många elever. Lättare blir det om man bor i en stad och jobbar i en annan, så man slipper se elever och föräldrar hela tiden. :)
Adelaine: Visst är det många yngre som bär pentagram och som inte vet/bryr sig vad det står för, men den här kvinnan är nog inte en av dem. :)