Vanligt gnäll
Wicca är knepigt, riktigt knepigt. För alla inblandade. Det är ingen lätt match att ge sig in i, av många anledningar. Du kämpar för att ta dig in på spelplanen, du har stått och övat på att skjuta mål i din ensamhet och nu känner du dig redo. Du är peppad! När du väl beträder det heliga gräser hojtar någon jävel "Men vem fan är du? Du har ju balettskor på dig, du kan väl inte spela fotboll heller!"
Pinsamt!
Och för de stackarna som har spelat fotboll länge, som har sprungit runt i leran, svettats och kanske till och med lyckats pricka in ett och annat mål. Här kommer någon injoggandes med glittrande, förväntansfulla ögon, i balettskor! Föreställ er frustrationen över det uppenbara (med de där skorna kommer hon att halka i leran) och den ännu större frustrationen när hon svarar "Att spela fotboll i balettskor är något nytt, många gör det nu för tiden och det finns ingen regel som säger att jag inte får! Det kallas evolution!" Svaret får dig att dra efter andan. Du vet att det inte är praktiskt, du vet att det är en skamfläck på fotbollens långa (nåväl) och fina tradition och ett hån mot de många skickliga fotbollsspelare som en gång intagit planen. Men det finns inget du kan göra åt det.
Ellen Cannon Reed skrev "I grit my teeth because there´s very little else I can do." Det finns ingen som kan säga "Så här är wicca", eller "Så här är en wiccan". Även om det finns punkter man förr har tyckt är centrala räcker det egentligen med att majoriteten inte håller med för att de inte ska vara gångbara längre. "Nähej, men okej då, då har vi alltså tagit ett steg ifrån det." Det suger.
Jag vill inte att wicca ska bli en urvattnad DIY-religion, men ordet wicca och vad det står för är förlorad, till och med på mig. För inte utövar jag wicca som på 50-talet. Det har jag aldrig haft möjlighet till.
Jag gör så gott jag kan, det gör vi kanske alla. Det bästa rådet jag har fått i denna fråga är att skita i vad andra gör och fokusera på sig själv. Låt andra kalla sig vad de vill, göra vad de vill, jag vet ändå vem jag är och vad jag vill att min religion ska vara.
Underbar beskrivning och förstår så väl dina tankar.
Visst utecklas allt och alla, men på vissa områden är den utvecklingen inte till godo, specielt inom religionen. Där är de gamla invanda ritualerna det som är hela grejen, det är det som knyter oss samman med alla de som gått innan oss. Det är i dessa gmla invanda ritualer och handlingar vi känner banden´med det förflutna, det vi är en del av.
Kanske ett av problemen är att många som känner att de inte riktigt passar in i någon annan religion ser wicca som en "enkel" utväg att få en tillhörighet i en grupp? Kanske de borde låta bli att kalla sig wiccaner då och göra som undertecknad och kalla sig något annat? Jag kallar mig naturreligiös :)Jag tycker att man ska tänka sig för ett par gånger extra. Visst.. känner man att man inte gillar balett men att man älskar skorna, då blir det kanske lite knepigt. Men vill man spela fotboll så är det smartast att ha ett par rejäla gympadojjor. Om någon sedan väljer att ha ett par rosa och snöra dem med sidenband, det må väl vara hänt ;) Men någon jäklarns måtta får det vara...
Härligt Auranah, fotbollsskor snörade med sidenband, det låter ju som framtidens melodi! :D
Naturreligiös förresten, nu vet jag inte exakt vad du lägger in i det, men det låter som något många svenskar kanske skulle skriva under på. Min kära pappa t.ex. som alltid blir lyrisk när han talar om skogen, sommarstugan på landet, havet... :)
Moonwitch: Ja, inte bara knyter ritualerna an till det som varit, som en del av en tradition, utan de fungerar ju också för det vi vill uppnå. :)
Hmmm... missbrukar jag måhända smileys? :)
Vilket otroligt bra och motiverande inlägg du fick ihop där!
Nämen tack emly! :)
Härligt inlägg!
Kan inte annat än hålla med. Själv betraktade jag mig som wiccan från början, men så på senare tid "vaknade" jag till lite och började tänka efter hur mycket tid och energi jag faktiskt lägger ner på att vara wiccan numera.
När jag flyttade hemifrån, fick depressioner och till sist fick barn, så halkade jag ifrån så himla mycket. Det senaste året först har jag börjat komma tillbaka till mitt gamla spår (vilket känns underbart!) och jag har därför valt att kalla mig själv "studerande wiccan" för tillfället. Jag känner att jag vill komma i balans och liksom lite börja om från början. Tror att jag i slutändan kommer kalla mig wiccan iaf, men det känns bra att vara en "student" igen just nu ;)
Angelika: För min egen del känns det som att det går lite i vågor. Ibland är jag väldigt praktisk och ibland mer teoretisk. Så ibland har jag perioder när jag läser mer än annars och befinner mig mer i "student mode". Men nu för tiden handlar det mest om att titta upp enskilda delar. Studerar gör man väl egentligen mer eller mindre hela tiden eftersom man aldrig blir fullärd. :)