Det har inte blivit något Lughnasadh-firande för mig än. Då Lughnasadh inföll spelade vi vår sista föreställning (ve och fasa, vad ska jag nu göra?!). Jag är även bestämd på att fira utomhus, och tills i går har vädret varit ostadigt. Jag var på väg att genomföra firandet i går, speciellt efter att ha läst igenom förra årets ritual som jag tycker är hur vacker som helst, men ändå orkade jag inte. Jag tror att det delvis beror på att det har varit så intensivt med teatern, vi har spelat tio (eller ja, det blev nio eftersom en regnade bort) föreställningar under ganska kort tid och jag är väl lite trött helt enkelt. Flera i ensamblen har drabbats av förkylningar så här efteråt och även jag har lite ont i halsen.

Därför ville jag bara gå ut och kravlöst vara i naturen. Länge har jag tänkt plocka blåbär och solen sken i går så jag begav mig ut i skogen med några glassbyttor. I stället för blåbär fastnade jag vid vägkanten där johannesörtens gula blommor lyste glatt mot mig. Över rapsfältet bredvid svävade vad som såg ut som hundratals vita fjärilar med vingar sköra som tunt papper. Insekter surrade och lät så där riktigt lyckliga som bara blomälskande insekter kan. På den klarblå himlen svävade en rovfågel, cirklandes runt, runt, runt i jakt på ett byte. De breda bruna vingarna var helt sträckta där den red på vindarna. Jag plockade örtens gula blommor, tog dem mellan mina fingrar så lite av det röda pigmentet fastnade på fingertopparna.

Att plocka johannesört visade sig ganska tidsödande så när jag väl var inne i skogen kände jag mig trött och lite hungrig. Jag gick till min ritualplats där jag satte mig i den naturliga cirkeln mellan träden och tog fram mitt kanelkryddade kaffe och mina kakor. Solen värmde mig om ryggen och allt omkring mig strålade, tycktes så fullt av liv. Varmt vibrerande färger fyllde mitt synfält och skogen hade nog aldrig varit vackrare än då. Det var långt mycket vackrare än jag kan beskriva. Jag hällde upp mitt kaffe och skålade med skogen, med gudarna, med livet.

Sedan lade jag mig i öster, lade mig vilandes i det mjuka gräset och kände jorden under mig. Jag andades, andades som när man var liten, långt ner i magen. Jag kände magen spännas ut och tryckas mot marken, jag andades jorden. Den doften, mina vänner, från allt som växte runt mig, kan jag inte heller beskriva. Doften från tallarna, gräset, växterna... Den doften lugnade mitt innersta väsen, fyllde mig både med styrka och sövde mig. Och ljuden, från allt som rörde sig i skogen. Jag läste en gång, att ingen människa som är i full besittning av sina sinnen kan känna sig ensam. Det är väldigt sant. Hur skulle man kunna känna sig ensam i skogen med så mycket liv? Även fast jag var en ensam människa där, var jag under korta ögonblick ett med allt, och allt var fullt av liv.