Jag var korkad nog att sitta framför datorn hela dagen så ikväll fick jag jätteont i huvudet. Jag bestämde mig för att gå en promenad i skogen. Behövde desperat lite kyla och frisk luft! Nästan så fort jag kommit ut kände jag inget huvudvärk längre.

Det var så vackert ute, snön lyste upp både himmel och jord. Stundtals klev jag på fläckar under snön som var isblanka, men jag höll mig på benen. Det bästa var att det var så tyst, så otroligt lugnt och skönt, fridfullt. Plötsligt upptäckte jag dock ett ljud. Jag stannade, tog av mig kepsen för att kunna höra ordentligt. Små, små droppar i luften, tö?

Fortsatte tills jag kom fram till åkern. Gick över den, skorna sjönk ner i snö och gräs. Log när jag såg spår efter en hare, korsade dem och såg oss gå åt olika håll. Jag satte mig vid gränsen mellan åker och skog på en sten. Jag njöt av stillheten som även lugnade tankarna på insidan. Framför mig bredde landskapet ut sig, mörk himmel mötte ljus himmel, den vita snön den svarta skogen. Satt stilla en lång stund i hopp om att få se en hare. Två gånger tyckte jag mig höra ljud från skogen bakom mig, rörelsen från ett större djur och dess andning, men inget syntes till. Två änder flög skrattade över fältet.

Det kändes lite hälsovådligt att dröja kvar på den kalla stenen så jag reste mig och fann stigen. En stund på stigen fann jag även ett enormt stenblock på en liten höjd som jag var tvungen att kliva bort och undersöka. Gick runt det ett varv och log åt mina spår i snön som bildade en cirkel.

Sista biten hem gick jag mycket sakta, i min egen takt. När man går i stan känns det som att man måste hålla en socialt accepterad jäkla takt, men i skogen tänker jag följa min egen rytm. Och ikväll var den väldigt sakta. När jag såg gatlyktorna stannade jag och tog många djupa andetag. Det kändes som om jag ville lämna kvar min andedräkt, min ande, i skogens tysta rum.