Vi och de vanliga
Gott nytt år!
I går pratade jag med min mamma i telefon och vi kom in på ämnet vänner. Jag har haft svårt att finna vänner att umgås med i denna nya stad och jag berättade för mamma att jag hade sökt efter folk på wicca-forum. Då svarade hon med denna replik: "Ja men du kanske skulle söka efter "vanliga" människor också?" Så där hör ni mina wiccanska vänner, tyvärr måste jag meddela att ingen av oss tillhör det "vanliga" människosläktet. :P
Är det på något vis svårt att föreställa sig att det vore rätt skönt för en wiccan att ha andra wiccaner som vänner? Vad det innebär att kunna vara öppen med sin religion på en gång utan att slippa förklara sig? Vad det innebär att kunna diskutera saker som rör ens religion med någon som kanske har upplevt samma sak? Vad bara denna enkla form av förståelse innebär för någon som tillhör en "minoritet"? Det betyder massor. Punkt.
Det där känner jag alltför väl igen från diverse sammanhang. Det där med Wicca är ju bara någon konstig hobby som de hoppas att man ska släppa och bli som folk. Eller nåt...
Ja, man blir rejält trött på den attityden!
Jepp, känner igen! Men tar det för det mesta med ro :)
Jag har sån tur som har Bennie. Hon är inte wiccan, men hon lyssnar och diskuterar med mig närhelst jag känner för det. Dessutom är hon ju väldigt intresserad av det och brukar oftast vara med och fira olika högtider med mig. Kan nog snart pracka på henne lite böcker också :P
Vad kul mana. :) Min man kan (när han är på rätt humör) också diskutera med mig, oftast på en väldigt bra nivå. Så jag är rätt nöjd ändå, haha.