En betraktelse från i dag:

När jag gick gatan fram lyfte en liten sparv framför mina fötter. En liten, brun sak. Den flög några sekunder i ögonhöjd; vingarna for ut som små stickor från den runda kroppen. Ett ögonblicks sekund - när vingarna åter fälldes in - svävade sparven genom luften utan stöd, liksom hängandes mellan liv och död. Men den var trygg, tillitsfull som den var till sin egen styrka. Den visste i djupet av sitt väsen att den inte skulle falla och krossas mot asfalten. Den visste att vingarna åter skulle spännas och fånga vinden, och sväva högre och högre. Längre och längre bort.