Katten bestämde sig slutligen för att ge igen på de retsamma skatorna...

När jag i eftermiddags tittade ut genom fönstret såg jag min ena lurviga katt målmedvetet klättra i buskaget mot skatornas bo. Där satt de och flaxade och såg måttligt roade ut. Jag fick panik och hojtade åt min man, samtidigt som jag flaxade minst lika mycket som skatorna och hjärtat tickade. Så snabbt jag kunde drog jag på mig skor och jacka och svor på kattskrället. Ut for jag och då satt katten på grannens lilla skjul. Jag lockade på henne och bar in henne i huset samtidigt som jag grälade på henne.

Sedan dess har jag inte sett till skatorna så jag undrar om de insåg att platsen inte var säker för en nyfiken katt?

Denna vårdagjämning sveper Gudinnan in min by i en grå mantel. När jag ser ut genom fönstret försvinner sakta husen och träden medan dimman kommer närmare och omsluter allt i sin väg. Det är vackert och trolskt. Jag har alltid älskar dimman, tyckt att den känts elektrisk. Den är nära på fysisk, som ett övernaturligt väsen man plötsligt ställs öga mot öga med. Man kan nästan röra vid den, nästan känna dess väsen.

Förutom dimman har åskväder en speciell plats i hjärtat. Speciellt sommaroväder. Jag kommer aldrig att glömma ett tillfälle när jag var liten, kanske tio-elva år, och sprang ut vid ett sådant tillfälle. Det var sen eftermiddag och luften var varm. Regnet dräpte ner som pilar, åskan dånade, hela naturen tycktes vibrerande levande, ställd på sin spets. Min syster var också ute och vi dansade oss galna på gräsmattan, barfota, tjoade och skrek, lika vibrerande som världen omkring oss i det ögonblicket. Jag hittade en pinne på marken och jag minns att jag ville rista tecken med den, men det fanns ingen lös jord. Vad var det jag ville rista? Var kom den impulsen ifrån?

Impulser, impulser... Som att tala med mörkret, lägga magen mot den solvarma marken (mitt i regnet), dansa tills jag föll ner av utmattning och mitt sinne blev fritt från tankar och kroppen domnade bort i pirrningar.

Jag står vid en korsväg, mellan nu och då, orsak och verkan, nutid och framtid, barnets impulser och mognadens intentioner. B, jag ber dig om vägledning.

With a cup of coffee beside me, perhaps I can write a few lines and try to clear my mind about something.

Earlier this week I was on the chat and shared in a conversation on Fate. One person who was very keen on the concept, believed that all magic is a vice because it tries to change the unchangable, and that free will really doesn´t work. If something is meant to be there is nothing we can do to switch to another path. The only thing we can do is to accept wherever Fate takes us and have a positive outlook on life.

To me, this message is very disheartening. I kinda have a mental image, that surrounding us in every instance are a number of possible futures. Each time you make a choice, these possible outcomes change a little, leaving your future in a constant state of flux. I think that most of us agree that flowing energy is good energy, you don´t want to become passive or apathetic when it comes to living. Your free will is of vital importance here. To have the insight to know your own True Will, being able to imagine where you want your life to go, and to dare act.

Then it struck me like a lightning arrow - What if your Fate is the same thing as your True Will?! A defenition of a person´s True Will (by Ellie Crystal) is:

"A single overall motivation for their existence. The Law of Thelema mandates that each person follow their True Will to attain fulfillment in life and freedom from restriction of their nature."

By conducting your free will in order to follow your True Will (which it should serve instead of the ego), sometimes means to break away from something that is expected of you. It can be social rules, cultural norms or a career that´s chosen for you by your parents. This is intimately connected to the saying of American mythologist Joseph Campbell: "Follow your bliss". Always follow what from the core is making you happy and sets you in the centre of your life.

Both Fate and True Will lead you to where you´re meant to be, but perhaps only if you pay attention. It requires Insight, Imagination and Courage. Therefore it´s not inevitable. I´m starting to believe that Fate is incorporated in a person´s True Will. Like ebb and flow of the ocean, but at the same time related to something even greater; the gravity of the Moon.

Attans, här har man gått och blivit sjuk! Eller ja, sjuk kanske är att ta i (?) men så pass krasslig att jag blev hemma från jobbet. Ringde och gav min kollega instruktioner i morse, men hon ringde tillbaka senare och var alldeles nipprig över att hon inte ens förstod hälften av vad jag hade sagt. Sådant blir man lite trött på eftersom det var rätt enkelt... Spetsa öronen människa!

Trots att det känns som att jag inte har ägnat mig åt wicca på ett tag kanske den känslan är överdriven. För första gången på jag vet inte hur länge firade jag esbat, med cirkel och hela baletten! Inte ofta jag gör det själv nu för tiden. Nu när man har vant sig vid att cirkla med andra känns det rätt tamt när det bara är jag. ;)

Jag har dessutom börjat läsa lite igen. Och hör och häpna, i går rönte jag stor förnöjsamhet (sug på de ordvalen) av att läsa korrespondenslistor! Dessa förbaskade aber bland ett annars gott innehåll! Men i går läste jag glatt om färger och nummer. Har jag slagit i skallen? Var det månne ett tecken på min begynnande hälsosvacka?