Känner mig förvirrad och frustrerad. Efter intervjun i måndags bröt jag ihop på kvällen, jag kände mig så spänd och sorgsen. Jag kände starkt att jag inte ville ha tjänsten som SFI-lärare, att jag inte orkade med den utmaningen, den stora omställningen. Ingen erfarenhet, inget mod, inget självförtroende.

I går åkte jag buss i sammanlagt tre timmar för en intervju på 10-15 minuter. Mitt ute i obygden, knappt några kommunikationer. Enda vettiga bussen att ta tillbaka var den jag åkt dit med, och den fick det bli. Så omtänksam var i alla fall arbetsgivaren, men intervjun led som sagt därav. Men jobbet verkar vara mitt om jag vill ha det, med en prövotid först. Men orkar man pendla så långt? Blir det bättre om jag lyckas ta körkort? Vilka är över huvud taget mina val?

I veckan ska jag få besked från SFI. Hoppas de inte vill ha mig, så jag slipper tacka nej. Eller tacka ja.

Det är läskigt hur mycket oron påverkar mig. Min kropp rör sig segt och motvilligt, eller också ryckigt och i otakt. Känner mig deppig och orkeslös. Fy helskotta! Men det är skönt att skriva av sig lite. Det är ju så här det är och känns.