Jag fick just en insikt. Jag gick hem från teatern, där vi hade talat och gjort övningar om personlighetstyper. Av någon anledning började jag viskande repetera åkallan av riktningarna. Det var som att arbetet med mitt inre hade gjort mig mer inriktad mot andlighet. Och då slog det mig:

När jag är i kontakt med mitt inre, mitt väsen, är jag även i kontakt med det gudomliga. När jag utforskar mig själv, utforskar jag samtidigt det gudomliga. Det var som något jag hörde tidigare i dag: Ögat som du betraktar Gud med, är samma öga som Gud betraktar dig med".

När jag riktar blicken mot mig själv, riktar jag samtidigt blicken mot det gudomliga. Jag är allt och alltet är jag, världen i ett sandkorn.

Jag tror att det kan vara därför som jag har känt mig som mest i kontakt med det gudomliga när jag har målat. Förr har jag tänkt att det berodde på den skapande kraften, men nu har jag tänkt om. Jag tror att det är för att jag går upp i mitt inre, jag bearbetar tankar och känslor och inte minst jobbar jag med symboler.

Kanske den gamla grekiska uppmaningen på templets vägg: "Känn dig själv", egentligen skulle vara "Känn dig själv - så känner du Gud"?