I kvastskrubbens mörkaste vrå
I kväll hände en sak som förvånade mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Jag skulle gå ner på stan för att fika med en väldigt ytlig bekant (äh ja, de flesta i den här staden är rätt ytligt bekanta för mig än!). Det visade sig dock att det enda stället som har långöppet var abbonerat för kvällen, så jag föreslog att vi skulle köpa lite fika och åka hem till mig i stället. Sagt och gjort, bullar inköptes.
När vi kom in här hemma upptäckte jag att mitt exemplar av Progressive Witchcraft låg fullt synlig på en soffkudde. Jag tog den och lade den upp och ned på soffbordet i stället.
Jag tänkte inte innan jag gjorde det. Jag fick panik. Jag önskar att jag hade låtit boken vara, att jag hade stått för min tro på ett annat sätt, tagit diskussionen om den ens hade kommit upp. Nu smusslades min tro undan, behandlades som om jag skämdes för den. Det gör jag ju inte! Eller...? Sedan jag klev in i kvastskrubben igen har jag blivit så van att dölja min tro, aldrig prata om den, till och med förneka den... Är det så jag vill ha det? Jag börjar mer och mer tvivla på det, jag är trött på det!
Hej!
Jag vill bara tacka för din fina blogg!
<3
Hm, jag har funderat på det här. Var går gränsen mellan att bara vara lite socialt smidig och att hymla med någonting? För min del så är jag inte rädd för att beskriva vad jag tror på men jag känner heller inget behov av att skylta med det. För det första är faktiskt de flesta mest ointresserade. För det andra har de ingenting med min tro att göra. För det tredje kan det bli obehagligt om mot/medparten är dagomatisk i sin tro. Själv tycker jag att det är extremt jobbigt att komma andra så tätt inpå vid ytliga bekantskaper att jag får ta del av något så privat som vad de tror på. Men återigen, var går gränsen? Frågar någon så vill jag ju inte ljuga. Kanske är du längre in i kvastskåpet än du vill vara eftersom du säger att du nästan förnekar din tro?
Summan av kardemumman är väll kanske att jag bara ville säga att jag förmodligen hade gjort likadant.
Var Välsignad!
Asynja: Tack ska du ha! Jag lade till din blogg i favoriter och hoppas att du kommer igång med skrivandet. :)
Ariadna: Tack för inlägget! Ja jag känner definitivt att jag har gått över gränsen till att hymla. Jag tycker inte om känslan att göra allt jag kan för att dölja det, det sänder som sagt signalen (åtminstone till mig själv) att jag skäms. I vissa situationer är det helt klart bättre att hålla tand för tunga, men det här var en person som träffade mig på vänskapliga termer i MITT eget hem.
Tack igen för synpunkterna. :)
Hmm.
Jag grubblade en del över ditt inlägg både första gången jag läste det och nu samt över kommentarerna.
Det här är liksom inte lätt.
Jag har funderat på hur utövare av andra religioner känner det. Jag gissar att det finns många som fått frågor och även sin tro ifrågasatt och / eller driven med.
Jag befinner mig just nu i situationen att om någon skulle fråga varför jag har en "häxbok" (mitt ord) kan jag bara svara "För att jag är intresserad". Men jag tycker inte heller om att ljuga. Om och när jag har kommit dit att jag kallar mig wiccan skulle det nog ta emot att svara "nej" på en direkt fråga om jag är wiccan.
En sida av det är också att man kan alltid lägga till information i efterhand, men aldrig ta bort.
Som jag förstår det var det första gången den här personen var hemma hos dig.
Jag tycker inte man behöver ha dåligt samvete för att man kanske väntar ett tag och "känner på varandra" innan man börjar dela så personliga saker med varann. Vill du berätta för den här vännen så kommer du säkert att få ett bra tillfälle att göra det.
Du skrev att du tänkte inte utan bara gjorde. Kanske fanns det någon poäng med den reflexen även om du inte kände dig helt bekväm med den efteråt.
Känner man sig undermedvetet inte riktigt redo att berätta något kan det hända att det blir nervöst och konstigt om man gör det sådär oförhappandes.
Nu ska jag sluta dilla
Du dillar inte alls Asynja! Jag håller med om det du skriver. :)
Jag brukar inte heller vara så värst öppen, visst, mina böcker står i hyllan och det är inte så svårt att se dem om man kommer hem till mig. Men jag brukar ligga väldigt lågt till exempel på jobbet. Jag har egentligen inga problem med att stå för vad jag tror på, jag orkar bara inte hålla på och förklara det gång på gång för folk som inte har en aning om vad Wicca är, ställer knepiga frågor, missuppfattar och slutligen UFO-förklarar mig. Jag vill inte heller gå runt med mitt pentagram bland eleverna, för det kommer garanterat att bli diskussioner på temat "Är du satanist?" och sedan försöker man förklara, det blir knasigt, de går hem till föräldrarna och säger "Vår fröken är satanist", föräldrarna går i taket. Jag har helt enkelt inte energi att hålla på med allt det bara för att få hävda att jag har samma rätt att ha mina symboler som en kristen att ha sina. Däremot bär jag pentagrammet på fritiden och har inga problem att prata med mina vänner om vad jag tror på, om de undrar. För mig är min tro högst personlig och inget jag absolut måste dela med mig av till varje pris. Men jag önskar att jag kunde om jag kände att jag ville.
Tack för kommentaren Gealach! Även jag har ju arbetat som lärare och där är jag fortfarande fullt fast i min övertygelse att vara jäkligt diskret, så att säga. Av alla skäl du nämner. Och det har jag varit. Men nu när jag i stället jobbar med telefonintervjuer är det en helt annan typ av jobb med helt andra typer av människor. Jag har nog haft mitt Cernunnos-halsband varje gång jag har jobbat! :)
Jag brukar inte dölja mina böcker när folk kommer på besök. De flesta vet redan vad jag är och vad jag står för, men vet dem inte det så brukar jag inte skylta med det. Jag tro dock inte att du ska känna dig ensam om att ha gjort så, jag tro det är fler som har gjort det. Mestadels så tro jag att det bero på att man kanske inte orka att förklara vad wicca är och vad det står för.
Beroende på vem det är som kommer på besök så hade jag förmodligen gjort likadant.
Tja, det här är inte lätt. Jag skyltar inte med min tro, jag bävar inför att behöva berätta om den då jag är rädd att folk ska göra narr av mig. Men jag gömmer heller inte undan den. Böckerna står där i hyllan, altaret står i mitt rum (ett undangömt rum visserligen, men det är mest för att son och katter inte ska röra allt och riskera att ha sönder grejerna). Frågar nån brukar jag säga att jag har en naturreligion.
Men nu blev jag som du att fundera över hur öppen/oöppen jag faktiskt är.
Jag har en blogg om wicca, men den är privat så ingen annan än jag kan läsa den. Jag vågar inte riktigt lägga ut den fullt synlig på nätet men har ändå ett stort behov av att skriva av mig.
Nu när jag började universitetet har jag blivit mer noga med att inte tala om för någon vad jag har för religion, då jag inte vill hamna utanför eller bli betraktad som konstig.
Men det kan ju också bero lite på vem som kommer på besök, om jag ville dölja tron eller inte. När min sambos syster kom hit med sin nya pojkvän i somras gömde jag ganska snabbt undan allt wiccanskt när jag såg hans stora, odiskreta kristna kors runt halsen t.ex!
Nä, inte lätt det här. Förstår ditt dilemma, men kanske gör det inte så mycket om vi ändå har andra wiccaner vi kan ty oss till?