Irrbloss
Ikväll satt jag en timme i skogen och spanade efter rådjur. Tyvärr såg jag bara ett precis när jag kom, så resten av tiden hänföll jag åt diverse tankar. Det finns inte så många personer som jag har kommit så värst nära under mitt liv, jag hade till exempel en oerhört osocial period när jag var mellan 17-22 ungefär. Det har dock funnits personer... Man blir lite ledsen när man tänker på att man har fått lämna dessa personer bakom sig för att vandra vidare på sin livsväg. Jag vet att det är lönlöst att fundera över hur det hade sett ut om man man hade fortsatt vara vänner, men det är svårt att låta bli.
Jag undrar varför det alltid måste vara så absolut, så svart eller vitt? Jag (eller kombinationen jag och andra personer) har svårt att finna en medelväg verkar det som. Antingen är det väldigt intensivt eller så är det inte alls. Finns det ingen kompromiss?! Jag tycker i och för sig om en intensiv, passionerad livshållning (det ligger väl i min romantiska natur), men funkar det i längden? Kommer det att driva bort folk som står mig nära? Är jag kapabel till lång vänskap, eller kommer mina relationer till andra männsikor alltid att vara som flyktiga irrbloss?
Många av mina relationer till andra människor har varit just irrbloss. Det finns faktisk endast två männsikor som förstår mig och mitt behov av att vara för mig själv ibland, vi står på samma våglängd och det är verkliga vänners om jag är beredd att gå genom eld och vatten för. Andra människorsom jag trott vara mina vänner har inte förstått det behovet och därför helt försvunnit ur mitt liv. Visst kan jag sakna dem ibland, men kan de inte acceptera mig som jag är så får det vara så. För dem är det allt eller inget och då får det vara inget, tyvärr.
Väldigt vackert, men vemodigt skrivet, ditt inlägg...
Ta hand om dig.
Kram!
Det låter som att du hade en viktig stund med dina egna tankar. Kanske är det så att de som det är 'meningen' att du ska behålla relationen med, kommer du att göra det också: de som tycker om dig för att du är du och kan ta dig med alla dina sätt? Medan de som fallit ifrån, så att säga, kanske inte hade tillräckligt mycket i relationen som höll dem kvar när det dök upp andra omständigheter?
Det är så klart bara du som vet. Frågan är, känner du saknad? Känner du dig ensam? Eller är det mer idéer från resten av samhället att vi ska ha ett stort gäng vänner runt oss alltid?
En annan sak att fundera på: de som verkligen går sin egen väg, de som verkligen följer sitt kall eller följer sitt eget hjärta - det följer som en konsekvens att inte alla följer samma väg. Inte alla har samma passion och hängivenhet till sin stig. Att vara sann mot sig själv och inte följa strömmen är enda alternativet för oss, enda sättet att känna harmoni. Men priset är att vi ibland känner oss ensamma när inte alla lever med samma passion.
Hoppas jag inte sagt för mycket eller trampat på ömma tår! Du kanske inte alls känner igen dig i det jag skrev. Hur som helst hoppas jag att du känner frid med dina tankar, din stig, ditt förflutna. KRAM
Neina: Åh du, jag känner mycket igen mig i det du skriver! :) Jag har ofta upplevt att folk jag träffar (irl och online) inte har samma passion för wicca som jag, inte brinner på samma sätt. Då blir jag ofta lite tillbakadragen och känner inte för att utveckla relationen. För mig är wicca en av de viktigaste sakerna i mitt liv, så om jag märker att andra bara skojar runt, att det bara är yta, struntar jag hellre i det. På så vis distansierar jag nog mig själv också, och inte bara tvärt om.
Jag känner inte saknad efter de människor jag lämnat bakom mig, jag känner saknad efter de människor jag ännu inte har träffat. ;)
Vad klokt du självreflekterar, om hur du reagerar på människor som du känner inte brinner på samma sätt som du för det som är så viktigt i ditt liv. Inspirerar mig till introspektion också. Roligt att du kände igen dig i det jag skrev! Tänkte att det kanske kunde vara så, och det är något jag stött på också. Många är ivriga att prata om "alternativa saker", "andlighet", "magi" m. m. - men när det väl börjar bli allvar, religion, hängivenhet, livsfilosofi, står man där ensam igen. Fast inte riktigt ensam, några få och innerliga vänner har jag välsignats med, som känner lika starkt för detta!
Vilket fint uttryck, att du känner saknad efter de människor du ännu inte träffat! Då har du ju något väldigt roligt och viktigt att se fram emot, när det blir! :D