I dag har jag tagit det väldigt lugnt och njutit av det vackra vädret! På förmiddagen såg jag en buske där de små vårgröna löven precis börjat veckla ut sig, det gav magpirr! Jag fick också syn på vårens första, citrongula fjäril, som lite sömning fladdrade runt. På eftermiddagen pysslade jag lite i trädgården, jag klippte bland annat ned björnbärsbusken. Den var för jäkla stor, hängig och halvtorkad. Jag hoppas att den kommer igen med ny växtkraft!

Efter att ha slitit en stund satte jag mig på altanen. Himlen var fantastiskt blå och solen sken. Vinden var inte kall. Jag filosoferade lite över att jag trots allt är ganska ensam här, förutom min man. Men det känns okej ändå, den största delen av min personlighet är en ensamvarg. Visst kan jag ibland sakna gemenskap, men jag vet ju att jag har vänner även om de inte finns i min omedelbara närhet.

Jag lade mig på rygg och iakttog fiskmåsarna som svävade ovanför, de såg så bekymmerslösa ut. Ljuset från den låga eftermiddagssolen fick dem att se ut som gyllene kors. Då skulle man ha varit kristen. Himlen var så vid att jag kände mig mycket liten där jag låg. I fjärran hörde jag om och om igen den magiska korpsången. Katterna svansade runt mig och en använde mig som sovplats en stund. Där låg vi, katten och jag, och bara var.

Nu på kvällen fick jag syn på den växande månen genom fönstret. Jag gick ut och satte mig i en stol och njöt åter igen av himlens vidd och naturens skönhet. En ofantlig mängd stjärnor log ner från mörkret. Jag vred nästan nacken ur led för att kunna se så många som möjligt. Det var som om de viskade till mig. Månen lyste med ett starkt sken och jag kände att Hon var närvarande.

Jag hoppas att morgondagen också tillåter dylika upplevelser!