Tågolycka
I dag hade jag det stora onöjet att vara med om en läskig tågolycka. Tåget hade bara åkt några minuter och var just på väg förbi ett mindre samhälle när lokföraren tutade och därefter stod på bromsen. Sedan hördes en hög smäll och det skakade under tåget. "Jäklar, nu körde vi på ett rådjur!" tänkte jag. Tåget stannade och en bränd lukt kändes. Strax därpå sa föraren med skakad röst i högtalaren att det hade skett en olycka och att vårdpersonal var tillkallad. Då förstod man att det rörde sig om minst en människa.
Alla fick flytta bakåt i tåget, där vi satt medan luften långsamt blev varmare och syret minimalt. Ambulans kom, sedan polis och massa annat folk. Men vi fick inte gå ut. Vi blev uppmanade att inte titta ut genom fönstren. Vi såg personal vandra omkring utanför tåget med handskar, kameror och ficklampor. Otäckast var när jag såg två personer bära en liksäck mot tågets bakre del.
Efter tre timmar evakuerades vi. Vi fick först höra att tåget skulle fortsätta till nästa station, eftersom de inte kunde garantera att allt var "röjt". Det fanns ju barn på tåget och de ville inte riskera att de skulle få se något otäckt. Men av okänd anledning kom bussar till platsen i stället. Vi fick hjälp att lyftas ner från tågets främre del. En kvinna visade sig vara väldigt chockad eftersom hon hade sett något när det hände. Jag tackar gudarna att jag inte råkade se något, jag hade inte velat ha det på näthinnan!
När jag gick runt tåget var jag förstås tvungen att titta lite. Glaset vid föraren hade ett stort märke. Man känner att människan är väldigt skör... Jag funderade också mycket på hur man klarar av ett jobb där man fysiskt och psykiskt måste ta hand om sådana här saker. Hur orkar man?
Jag har tänkt på det här med lokförare som måste handskas med eventuella människor som kanske hoppar framför tåg. Här i varberg är det inte helt ovanligt (tyvärr) och det måste vara jättejobbigt som lokförare att köra på en människa, för även om den människan vill det så försvinner ett människoliv och även om lokföraren inte kan hjälpa vad som sker utanför tåget så påverkas han/hon antagligen ganska mycket. Jag skulle aldrig klara av att vara lokförare.
Väl mött.
Kramar
Usch! Vad otäckt! Jag tror du klarar av ett sådant jobb av två anledningar:
1) Du har med största sannorlikhet kännt dig kallad
2) För alla andra gånger då du faktiskt räddar någon - jag hoppas att de är fler än dagar som idag...
Lokförare får räkna med minst ett sånt här inträffande under sin karriär (och då tar jag ändå i i underkant så att säga...). Gällande både djur och människor. Många väljer ju även tyvärr... frivilligt tåget så att säga. Tråkigt att du var med om det här, hemskt för de anhöriga också.
/S
Så otäckt! Märkligt nog var jag med om samma sak i torsdags förra veckan, när jag skulle resa från Karlskrona till Skåne. (Har för mig att du också bodde runt Karlskrona) Då var det en kille som blev påkörd och dog av tåget som jag reste i precis utanför Kristianstad. Skrämmande. :/ Jag är glad över att jag inte såg något, mer än polisen, räddningstjänsten och ambulansen.
Fairylinx: Det är lite lustigt att du nämner det. Med på det här tåget fanns två personer som även hade befunnit sig på tåget vid Kristianstad. Snacka om otur, två gånger på två veckor!
Usch, min sambo är ju lokförare och han känner flera kolleger som haft påkörningar.
De får väldigt bra hjälp, de tas ur tjänst minst en vecka och får genast någon att prata med, sedan (om de vill börja köra igen efter en vecka) får de någon med sig när de kör förbi olycksplatsen för att se hur de klarar det. Oftast kommer de tillbaka till jobbet ganska snart (annars kommer de kanske aldrig tillbaka) men det är klart att det blir något de aldrig kan glömma. Min sambos största skräck vad gäller jobbet, och jag är himla orolig själv över att det ska hända honom ...