Livet är oförutsägbart. Vi vet aldrig hur lång tid vi har här, eller hur länge vi får lov att tillbringa tid med varandra.

Min pappa ringde just och berättade att farfar har blivit dålig. En tumör som inte går att operera bort. En tidsfråga. Vad jag vet har farfar varit frisk i hela sitt liv. Han har alltid varit i farten, alltid haft massa upptåg för sig. Han är ett riktigt original!

Men även fast jag känner ett släktskap, en samhörighet med honom, har han aldrig stått mig nära. Jag är inte opåverkad av att han är sjuk, jag vill inte att han ska fara illa. Mest orolig är jag för hans och pappas skull, inte för mig själv. Både farmor och farfar (de är separerade) är dåliga nu och det måste vara jobbigast när det är ens föräldrar.

Jag kände så här när morfar gick bort också.  En del av mig tänker att jag är hjärtlös. Men jag vet att jag inte är det. Jag reagerar nog bara lite annorlunda än folk i min omgivning. Man kan aldrig hålla fast en själ som ska gå. Jag är inte LEDSEN. Kanske har jag bara lätt för att släppa taget, för att följa flödet? Det är inte dåligt. Jag har min tro, den ger mig tillförsikt, men det handlar nog mer om ett personlighetsdrag. Ett jag länge var omedveten om att jag hade.

Än har jag inte förlorat någon som står mig nära. Min farmor gör det. På ett sätt. Undrar om jag kommer reagera annorlunda? Vill inte veta.

Pappa ville inte att vi skulle blogga om detta, men jag tror inte ens han vet att jag har en blogg och så är jag ju anonym. Jag hoppas att det här inlägget inte stör eller sårar någon.