Nu vankas det ett ganska självutlämnande och svamligt inlägg men... strunt samma.

En av mina absolut största passioner är mytologi. Från att ha varit ett barn som älskade sagor och sägner, blev jag en tonåring som slukade mytologi. Åh, jag hade fantastiska kasettband med vad jag tror var folksagor, när jag var liten! Allt såg jag i de mest levande bilder; floder som flöt av honung och vin, flickan som av vågorna slets ner till havsfolkets palats... Jag har alltid känt att det finns en annan slags sanning där bakom berättelserna; en inre sanning som kan skänka tröst och vägledning. Det finns något som genljuder i symbolerna, i hjältens motgångar och slutliga seger.



För vägledning har jag behövt i livet, som stundom har varit ganska trassligt och där det inte funnits någon vuxen i min närhet att vända sig till. När jag var 11 år skilde sig mina föräldrar, och trots att det gick lugnt till, blev jag ändå otroligt ledsen och fick känslor av meningslöshet. Jag misstänker att jag kan ha varit deprimerad under den tiden, eftersom jag har minnesluckor och det jag minns inte är... så positivt. Som tidig tonåring läste jag ganska mycket om psykologi och diagnoser eftersom jag trodde att jag möjligtvis var bipolär (jag kunde helt enkelt inte godta förklaringen att de flesta tonåringar hade sådana känslor...). Jag har en väldigt introvert personlighet och jag tror att det gör att jag stänger inne ganska många känslomässiga impulser. Jag blir ofta överväldigad av mina känslor och har svårt att visa vrede (något jag dock lärt mig bättre på senare år). En extrovert person - inbillar jag mig - är kanske skickligare på att rikta känslorna utåt och bort från sig.

Jag har alltså sedan ganska tidig ålder legat i konflikt med mig själv, haft känslor av att livet varit meningslöst och att jag inte räcker till. Detta nådde en kulmen när jag var 18 år och fattade ett fruktansvärt dåligt beslut. Det var då jag först blev på riktigt medveten om den psykologiska så kallade Skuggan inom mig, våra mörka aspekter som vi vill förtränga och inte känna av. Jag upplevde att min självbild för evigt var förändrad, min kärna splittrad och jag visste varken upp eller ner, ut eller in.

"Människan befinner sig alltså ursprungligen i ett tillstånd av okunnighet fram till dess hon blir medveten om konflikten mellan att vilja och att kunna. Neurosen är ett inom-mentalt tillstånd som innebär att man befinner sig i konflikt med sig själv.

För Jung, liksom för valentinianerna, är det ur insikten om oppositionsproblemet som den större, verkliga, individualiteten eller självmedvetandet kan födas. Denna process leder fram till vad Jung kallar insikten om Skuggan, som motsvaras av fallet ner i världen inom gnosticismen. Fallet får som konsekvens att en hemlängtan eller längtan efter Självet uppträder. Hos Jung förekommer detta som en längtan efter helhet. Både för gnostikerna och för Jung är det väsentliga inte perfektion utan helhet." (Kurt Almqvist, "Att läsa Jung" 1997, s. 70)

I ett religionsarbete (kan hämtas här) sammanfattas individuationsprocessen:

Det är den process då de medvetna och omedvetna delarna i en person kommer i kontakt, lär sig respektera och förstå varandra. Målet är att alla delar av psyket ska kunna samexistera, och finnas utan att motverka varandra, för att uppnå en helhet och harmoni. Individuationen är alltså målet med personlig utveckling, ett självförvekligande, och då arketypen Självet framträder. I stora drag består individuationen av tre delar. I den första lever man ’omedveten’. Därefter sker någon sorts kris, då det omedvetna börjar bryta igenom; göra sig påmint. I den tredje fasen närmar sig personen sitt Själv mer och mer." (Ulla Wändel Liminga, s. 9)

Den gamle grekiske filosofen Empedokles skrev om två begrepp i tillvaron, som jag översätter till Kärlek och Splittring (Love and Strife på eng.), harmoni och kaos. Allt är i ständig rörelse beroende på dessa två krafter. Kanske kan man sammanföra Empedokles och Jung. Kanske måste vi bli medvetna om dessa krafter och isärdragna av Splittringen för att individuationen ska äga rum och sann harmoni och integration ska uppstå.



Men då är frågan, om allt är i ständig rörelse, vilket verkar troligt (panta rei), vad händer efter sista skedet i individuationsprocessen? Börjar den om, fast i annan form? Kanske finns fler teorier om detta om man fördjupar sig. Jag måste leta!

Hur som helst, genom att hamna i kris när jag var 18 har sökandet efter förnyad helhet varit livsnödvändig. Jag har tyvärr inte nått fram än och jag söker fortfarande efter redskap och förståelse. Jag försöker att formulera nya regler och förhållningssätt som är personliga och inte påtvingade av samhället, men som ändå inte kontrasterar alltför mycket och skapar mer onödig splittring. Genom myterna försöker jag att förstå både min personliga och den kollektiva resan mot helhet, självmedvetenhet, integration och visdom.