Det är kanske klokt att stanna inne när det stormar, så man slipper få något i huvudet (grenar, älgar, pianon!). Men när jag kastade soporna på kvällen, var det som om stormen kallade på mig. "Visst, jag tar en promenad i kvarteret", tänkte jag medan jag tog på mig ytterkläderna. Men stegen drogs till synes magnetiskt mot skogen, jag kunde bara inte låta bli! Jag kände skrattet bubbla upp inom mig, det vilda, otämjda skrattet, i glädjen över naturens styrka. Jag gick förbi en buske bredvid ett hus. Busken var fylld med torra löv som rasslade som ett stort instrument i vinden. Det var som att den manade på mig.

Jag kom in i skogen och omringades av ett mäktigt sus från trädens kronor. Jag lyckades se så pass väl att jag hittade en stig och leder ner till en äng. Men plötsligt tjippade det till något fruktansvärt under ena skon, och jag insåg hur lerigt det var. Jag avvek från stigen och råkade då trampa rätt in i ett björnbärssnår! Där gick jag och skrattade och slet mig fram till öppningen. Jag satte mig vid ett ganska stort träd och njöt av vinden som väckte hela skogen till liv och känslan av den mot mitt ansikte. Över träden såg jag då och då blixtsken. Jag kände mig i extas, så otroligt levande och närvarande. Jag skrattade, tjoade, skrek och sjöng i kapp med stormen. Ett tag trodde jag att mitt balanssinne var galet, men då insåg jag att trädet jag lutade mig mot gungade!

Jag gick ut på fältet, där jag brukar speja efter rådjur, och strosade omkring, skrek i förtjusning och lade mig en stund i gräset. Eftersom vinden blåste genom gräset lät det som om De Små gick förbi bredvid mig och höll mig sällskap. Det kändes som många väsens närvaro där ute. Molnen rörde sig snabbt på himlen i ljusa och mörka skiftningar, och jag kunde se Korps former. Det kändes ett ögonblick som att jag var i perfekt symbios med just det landskapet där jag befann mig.

Jag kom hem med en känsla av utrensning, glädje och energi!


(Bild från Google)