Ett inlägg om London, och speciellt Londons ockulta bokhandlar, kommer. Men först...:

Jag har blivit utmanad, och jag är lite nervös för det här inlägget. Jag ska göra något som jag alltid drar mig för, något jag tycker är jobbigt och jättesvårt; jag ska definiera mig själv. Cheeses... Men det är något jag behöver göra just nu.

Var börjar jag? Jag är snäll (där har vi ett neutralt ord!). Jag har varit vad jag tycker är för snäll en gång i tiden, men med åren har jag blivit mindre benägen att tåla saker som jag tycker är fel. Jag är mindre tålmodig än jag var, jag har tagit åt mig lite av Grynets devis "Ta ingen skit!" Minns ni? Jag har inte svårt att klippa banden till människor som får mig att må dåligt. Jag klarar mig bättre utan energitjuvar, även om de råkar vara av "samma blod" som jag.

Jag är naiv och tror det bästa om andra. Ofta är jag så pass naiv i konversationer att jag inte förstår när folk är ironiska. Jag tycker att det är jättejobbigt när folk skämtar med mig om mig med hjälp av ironi. Jag tycker inte att det är kul och känner mig obehaglig till mods.

Jag blir lätt illa till mods i sociala situationer. Jag har svårt för fikaraster, fester etc när man förväntas kallprata. Jag blir osäker eftersom jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig. Det stör mig inte i mitt arbete som lärare när jag kan gå in i en professionell roll.

I mitt arbete avväpnar jag mina elever med vänlighet, och även om jag är genuin, känns det ibland som en fasad. Jag visar dem inte mina andra sidor; jag är bara glad, snäll, humoristisk, uppmuntrande etc. Ibland tror jag att jag gör det för jag är så rädd att bli illa omtyckt. Jag tar otroligt illa vid mig när någon är arg på mig eller tycker att jag är orättvis eller har gjort fel, jag avskyr det! Det finns risk för att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det finns ett stort behov av att bli accepterad och respekterad, men verkligen inte till vilket pris som helst. Att vara sann mot mig själv är viktigast.

Jag är rädd för samma saker som folk mest är rädda för; misslyckanden, att vara otillräcklig, och jag har svårt att tro på mig själv. Det räcker aldrig att bevisa för mig själv att jag klarar något, jag är ändå alltid rädd att misslyckas nästa gång. Jag känner mig nästan aldrig bra nog. Ibland känner jag mig bitter. Ibland skyller jag på min uppfostran.

På vissa sätt är jag väldigt självständig, på andra väldigt beroende. Jag skulle aldrig vilja bo själv, då är jag rädd att jag inte skulle ta mig för någonting och låta allt falla runt mig. Jag behöver min man som håller mig på rätt kurs och får mig att göra saker. Jag har nämligen lätt för att skjuta saker framför mig till morgondagen. Jag är självständig eftersom jag länge har gjort egna val utan att följa gruppen, jag seglar efter egen kompass.

Att följa min inspiration är bland det viktigaste i mitt liv. Jag blir ofta inspirerad att teckna, måla, tillverka, skulptera, komponera, skriva... Och när inspirationen kallar, då svarar jag! Då kan jag lägga allt annat åt sidan, för det är inte mycket som är så viktigt för mig...

Jag glädjer mig lätt åt små saker; jag blir fnissig och bubblig av godsaker, mjuka, fluffiga täcken, en blöt kattnos, solens speglingar, en skata med pinne i näbben osv. Det är något jag uppskattar mycket hos mig själv, att jag lätt fylls av förundran. Det kanske hänger ihop med det där naiva draget, eller kan man säga oskyldiga? Det finns både positivt och negativt ur det.

Det blev ju faktiskt ganska mycket det här! Men lita inte för mycket på det jag skriver, det gör inte jag. Kanske är det mycket projiceringar? Det finns alltid aspekter av oss själva som vi blundar för, eller som bara är rent av omedvetna.