Min närmaste vän har börjat studera religion på Komvux. En av de första uppgifterna var att skriva en definierande text om religionsbegreppet. När han läste upp den för mig i telefon fick jag anstränga mig för att inte fnissa lite; tankarna var ganska onyanserade och pessimistiska, precis som något jag själv hade kunnat skriva innan jag började intressera mig för wicca (religion i största allmänhet har alltid intresserat mig, men på högstadiet började jag mer och mer bara se det svarta). Då såg även jag religionen bara som ett maktmedel, något som skapade osämja och terrordåd, jag hade ingen känsla för den andliga dimensionen.

Vad är andlighet då? Å ena sidan kan man säkert ägna sig åt en religion utan att vara speciellt andlig, och tvärt om. Men ofta känns det som att andlighet definieras lite utifrån religion, till exempel beroende på vilken religion man bekänner sig till. Jag tänker till exempel på de känslor och förnimmelser man kan få i naturen; uppfattar alla religiösa riktningar det som andlighet? Det är jag osäker på, men för wicca är det förstås självklart. Även många kristna författare har talat om Guds närvaro i naturen. Det känns ju troligt att just det exemplet snarare har med en allmänmänsklig upplevelse att göra. Kanske är andlighet bara en attityd hos en människa som tycker sig se bakomliggande, tidlöst existentiella strömningar i det profana?



Vad jag ville komma fram till här, var nog hur mycket det kan skilja sig från person till person, bara när man försöker att definiera varför människan "ägnar sig" åt religion och vad religion över huvud taget är. Mitt perspektiv vidgades verkligen när jag själv seriöst började söka svar. Där antar jag att det dessutom spelade roll att jag sökte inom en religion som inte var av det traditionella slaget. Visst sökte jag även information genom traditionella metoder (böcker, andra människor etc.) men det viktigaste var att blicken vändes inåt mot mina egna personliga andliga behov, önskningar och insikter. Det var då världen öppnades för min del.

För att återgå till min väns text, så skrev han bland annat att religionen förvisso gav människor tröst, men att rädsla följer i dess fotspår. Det var när jag tänker efter det mest positiva han skrev, så ni kan ju tänka er resten! Jag kan hålla med om att religion/tro ger tröst i en osäker värld, men det är inte det främsta skälet till att jag hänger mig åt religion. Jag tror att ett av de yttersta skälen handlar om att jag är intellektuellt nyfiken. På så vis skulle jag vilja påstå att wicca är ett instrument varmed jag utforskar min omvärld. Jag har tittat i verktygslådan (olika religioner) och funnit verktyget som bäst passar mig och mitt syfte. (Det är naturligtvis inte så kliniskt som mitt exempel låter.) Jag tycker att det är så fascinerande vilket stort spektrum människans intellekt omfattar. Vår nyfikenhet drar oss åt olika håll - individuellt och kulturellt - till religion, diverse vetenskapliga discipliner, jordbruk, filosofi, you name it. Vår gemensamma kunskapsbank är verkligen enorm!

Nu blev det ett ganska spretigt inlägg, men jag brukar sällan planera utan bara skriva det jag tänker och sedan utvecklar det sig genom hela inlägget. :)