För tre nätter sedan gick jag till skogs igen. Det har inte fallit någon snö här söderöver, men blött är det! "Klafs, klafs" lät det när jag gick på skogsstigen i mörkret, och i ljuset från månen kunde jag se en rännil i mitten av stigen, snabb och glittrande. Inne i skogen, till höger om mig, blev jag plötsligt uppmärksammad av ett stort djur som satte fart så att kvistar bröts i flykten.

Jag gick som vanligt till ängen, där jag satte mig i nedsänkningen från vägen. Jag lade mig på rygg i lutningen bredvid taggsnåret och skådade upp mot de små stjärnorna, och månen, på väg att fyllas. Det var fuktigt och stilla. En låg, svepade dimma vilade över gräset. Jag tycker alltid att det finns en laddning i dimma, en kraft eller närvaro som jag dras till.

Jag hade mycket i mina tankar, som jag talade med makterna om. Jag fick samtidigt en underlig sinnesförnimmelse att jag drogs bakåt och uppåt. När jag hade talat klart, mediterat och bara existerat en stund, reste jag mig upp. Dimman hade lättat och alla moln på himlen hade blåst bort. Månen lyste nu med en förunderlig styrka, och i gräset såg jag klart min egen skugga. Så förunderligt det var att se sin skugga mitt på natten, jag kan inte ens minnas att det hänt innan!

Jag stod där på ängen en lång stund och tog in den fantastiska skönheten över mitt huvud. Himlen var räfflad av ljus och stjärnorna blänkte i kaskader. En kamera kan aldrig fånga naturens prakt och alla känslor den väcker, det måste upplevas.