Ostara
Ja, i går var vårdagjämningen. Jag hade min längsta dag på jobbet, där mina iranska elever hade önskat alla glad Nouroz. En elev hade också meddelat frånvaro p.g.a. firande. Det gjorde mig lite smådyster. Det kändes tråkigt att jag själv inte riktigt skulle kunna tänka mig att ta en semesterdag för en högtid. Det kändes tråkigt därför att jag visste hur trött jag skulle vara när jag kom hem, tråkigt därför att jag inte har någon omedelbar gemenskap. Ensamt, urvattnat, besviket.
Trots det hoppas jag att du hade en bra dag i alla fall. Jag känner igen känslan dock kram
Ibland känner man sig lite ensam när sånt händer. Hoppas att du får ett fint Ostarafiande i helgen i alla fall (om du firar det då) !
Kramar och Var Välsignad!
Jag känner igen mig i det du skriver. Har själv hamnat i en svacka. Jag hoppas vi både får lite positiv energi. :) Blessings!
Skickar kramar och tankar via väven!
Tack alla vänner! Stort tack!
Åh, ja, jag förstår helt. Men du verkar ju ha tagit igen det genom att ha tre firanden? Och vårdagjämningen är en sån där härlig sak som är 'ok' att prata om på jobbet (som solstånden och höstdagjämningen också) så man kan kvittra på om det och ingen tycker man är konstig. En del i firandet ändå, att prata om det på jobbet. :)
Ja, känner igen känslan, skulle vara kul att kunna ta ut semesterdag för firande av egna högtider (den dag jag själv får jobb, haha), men vem vet, kanske det blir så en dag? :-)
Kram och Glad Ostara i efterskott!