Alla har vi individuella stigar att vandra, den saken är klar. Även när vi sätter en stämpel på oss själva och följer ett visst mönster (wiccan, buddist, kristen etc.) så gör vi det med vår egen prägel, vår egen krydda. Ingen stig är identisk med en annan och det är rätt fantastiskt när man tänker på det. Precis som jag hörde någon säga på YouTube: "Även när du känner dig tveksam och inbillar dig att du har gått vilse, så är du ALLTID på DIN väg. Det går helt enkelt inte att avvika från den." 

 

Jag har en vän som jag har firat Beltane med de senaste 4-5 åren. Förra helgen hälsade jag på henne och då berättade hon att hon bestämt sig för att inte kalla sig wiccan längre och att det var vissa saker hon inte kände sig bekväm med. Jag som känner henne rätt väl är inte jätteförvånad. När vi har firat har vi ju stött och blött en del och en sak där vi går kraftigt isär är det gudomliga. För mig är det det mest centrala och viktiga, medan min vän fokuserar på andra saker.

 

Det är intressant att det är i jämförelsen med andra som vi ibland har lättast att definiera oss själva. Medan hon berättade tänkte jag att min egen stig helt klart är en dedikatorisk (ett ord jag inte ens tror finns på svenska) religiös. Så tydligt det plötsligt framstod! Mina riter, mina studier, mitt skapande och även den här bloggen är för att uttrycka min dedikering. En del undrar var mitt driv kommer ifrån, men dessa handlingar har helt enkelt en plats i mitt liv nu. En plats, eller ett tempel snarare, som jag har skapat för att mitt hjärta bad mig.

 

I förrgår på jobbet fick jag vid lunchen veta att min kollega, som är i min ålder, är katolik. "Men jag är inte religiös", sa hon. SO-läraren frågade hur hon såg på nattvarden, om hon verkligen såg det som Jesus kropp och blod, som katolicismen vill hävda. Men hon verkade knappt förstå frågan och sa att hon aldrig hade tänkt på det. Hon hade aldrig lyssnat så noga i kyrkan, sa hon. I min värld känns det här bara märkligt. Ibland vill jag bara ruska om folk och säga "Bestäm dig! Är du eller är du inte?!" Kanske ser jag för mycket i svart och vitt på den här punkten. ;)

 

Nu ska jag försöka ta tag i och fräscha upp mina esbatfiranden igen! Men bara fullmånarna. Innan firade jag ny-, full-, och mörkmåne (inte alltid konsekvent dock). En period lyckades jag få flyt i att följa månarna och tyckte mycket om det. Jag har nu funderat och läst och skapat en ny ram som jag vill använda vid fullmånarna. Bland annat drar jag tre cirklar, en vit för Jungfrun, en röd för Modern och en svart för Den Gamla. Både när jag drog dem och tog bort dem en i taget fick jag en stark visuell, taktil och emotionell känsla. Så det var jag nöjd med!

 

Varje månad på året har jag tilldelat en gudinna som jag associerar med årstiden och som jag vill hedra och fokusera på. Januari gav jag åt Hestia, som jag har fastnat för på sistone. Fokus låg på hem och trygghet. Åter igen en bubblande, tacksam, glädjerik känsla i cirkeln!

 

Den här vackra bägaren fick jag av min vän när jag hälsade på henne i helgen. Jag är så glad, nu slipper jag ha ett vanligt vinglas!

 

 

Jag tror att det var 2006 som jag gick i en labyrint i andligt syfte, på en Pagan Federation konferens. (Har de fortfarande konferenser i Sverige??? Det står inget på hemsidan och jag skulle älska att gå igen!) Att gå i labyrinten var en väldigt fin upplevelse, och sedan dess har jag velat bygga en. Det är ju dock ingen vidare tanke innan jag har ett mer permanent boende, dvs när jag har köpt hus. Sedan universitetet har dock jag och maken levt nomadliv, så jag tror att det kan dröja. 

 

För att råda bot på min labyrintabstinens så kom jag på att göra en liten fingerlabyrint. Jag måste ha sett någon på nätet, annars vet jag inte var tanken kom ifrån. När jag sedan läste lite mer fick jag veta att fingerlabyrinter är betydligt äldre än jag först trott, och att de använts för åtminstone 500 år sedan i Cornwall, England för att skapa ett ändrat medvetandetillstånd. De kallas Troy Stones. 

 

Min är dock inte i sten utan cenitlera. Jag knådade ihop två färger, formade den till en platta och sedan formade jag labyrintgången med en provsticka för mat. Man tager vad man haver! Efter 30 minuters härdning i ugnen lät jag den svalna och målade sedan gångens kanter med lite guldfärg. Efter det limmade jag på några små halvädelstenar. Mycket enkelt!

 

Man kan använda labyrinten till många olika ändamål och det finns många bra sidor om det. Här är t.ex. en.

På årets sista dag, i måndags, tatuerade jag mig äntligen för första gången. Det var en tatuering jag har velat göra länge, länge, men inte kommit till skott med. En tatuering som representerar min första initiering, Gudinnan och min dedikering till Wicca. Den representerar också egenskaper jag vill förstärka, som visdom, intuition och styrka. Så, här är den äntligen, och när jag tittar på den känner jag mig ibland helt överväldigad och väldigt, väldigt upprymd!