Djurdrömmar
I natt hände det igen!
Jag har drömt väldigt mycket om djur på sistone. Jag har också läst att barn drömmer om djur mycket oftare än vad vuxna gör. Jag har väl kvar mitt barnasinne antar jag. :-) För några nätter sedan var det en talande häst (som till och med hade en lustig hatt på sig!), sedan ett talande djur som var en blandning mellan ett lejon och en tiger och i natt var det en sur gorilla som knuffade runt mig i en djuraffär. Djur som tidigare ofta har förekommit i mina drömmar är lejon och spindlar. En och annan varg har det slunkit in också... Jag tror djuren har mycket att lära oss.
I dag ska jag städa så det är rent och fint när Jönköpingsfolket kommer i morgon. Funderar också på att baka det goda brödet som jag blev besatt av i julas. Mums! Jag älskar hembakat bröd!
Jag måste bara klistra in en sådan jäkla kul grej som jag just snubblade över!!! *asgarvar* Den heter "Why Does The Chicken Cross The Road?" Jag klistrar in ett urval. PS. Man måste känna till lite om wicca och andra riktningar för att tycka det är roligt. DS.Alexandrian/Gardnerian: To reveal this would be to break my oath of secrecy. I can say, though, that it *really* is an ancient rite, dating far back in time, back even before 1951, and I have learned it from an unbroken lineage. As Gerald said, it takes a chicken to make an egg.
Asatru: First, we don't believe in a "One Chicken" or a "Hen and Rooster." We believe in many chickens. Second, "crossing the road" is part of the three levels, or worlds, and the chicken simply crossed from one level to another. Hail to the Chickens!
British Traditional: The word "chicken" comes from a very specific Old English word ("gechekken"), and it only properly applies to certain fowl of East Anglia or those descended therefrom. As for the rest, I suppose they are doing something remotely similar to crossing the road, but you must remember that traditional roads are not to be confused with the modern roads....
Dianic: The chykyn ("chicken" is term of patriarchal oppression) sought to reclaim for herself the right to be on the other side of the road, after it had been denied to her for centuries. By doing so, she reawakened the power of the Hen within herself.
Druid: To get to the sacred grove, of course! Keep in mind that 99% of everything written about chickens-crossing-the-road is pure hogwash, based on biased sources. Yes, there were a few unfortunate chicken sacrifices in the past, but that is over now...
Eclectic: Because it seemed right to her at the time. She used some Egyptian style corn and a Celtic sounding word for the road and incorporated some Native American elements into her Corn-name, Chicken-Who-Dances-and-Runs-with-the-Wolves.
Faery: In twilight times and under sparkling stars, those properly trained can still see the chickens crossing the roads. Reconnecting with these "fey-fowl" as they cross is crucial to restoring the balance between the energies of modern development and living with the earth.
Family Traditional: Growing up, we didn't think much about "crossing the road." A chicken was a chicken. It crossed the road because that was what worked to get her to the other side. We focused on what worked, and we worked more with the elders of the barnyard and less with all this "guardians of the chickencoop" business. We didn't get our concepts of "chickens" or "the other side" from Gardner, either. You can choose not to believe us but that doesn't change the facts: there *were* real chickens, and they *really did* cross the road!
Kitchen Witch: The chicken crossed the road to get food, to get a rooster or to get away from me after I decided to have chicken for supper!
Left Hand Path: White, fluffy chickens prancing across the road! Do you think that is *all* there is to crossing the road? Do you *dare* to know the dark side of crossing the road and the *other* path to self-development?
Shaman: Crossing the road is a way to reconnect with the healing, visionary lifeways of the past. Chickens have long known this, but increasingly the Rooster's Movement is adding more roosters to the crossings too.
Wiccan: The chicken crossed the road because she felt like she was finally "coming home." She could do it alone or with others, but she had to call to the Guardians of the Watchtowers of the Barnyard first ... uhm, after casting the circle.
Scott Cunningham: A chicken passes between the grasses, clucking. The wind blows, and the chicken knows, *knows*, that this is the time. She puts her energy into taking the steps, in harmony with the gravel and the stones of the road. She is across; it is over, and the chicken stands in the field on the other side of the road. ... Natural chicken crossing is unique among most other branches of the art of chicken road crossing. It doesn't require years of collecting or fashioning coops, feeders or hen houses. Indeed, the most important tools of natural chicken crossing are free: the road, the chicken and you, your personal chicken power. You're already familiar with it. You've felt it. You *are* a chicken. Crossing the road is you, with your chicken need. And, you can do it on your own. After all, who initiated the first chicken?
Janet and Stewart Farrar: Since so many editions of Gardner's Chicken Book of Crossings have appeared in print (some accurate, some not), we think it won't "lay an egg" too much if we clearly present "The Chicken Crossing Rite," especially if we do so after two and half pages of well researched introduction set in six-point type. In version A of the Chicken Crossing Rite, we find many pseudo-archaisms (e.g.,"Yea, Ye Anciente Rite of Ye Chiks and Ye Rodes is a moste powerful Crafting, taking thy athame..."); however, Doreen Valiente notes (in version C, which is what we present), and we agree, that underlying it all is a basic ritual for summoning the astral road through the spirit of the Chicken (drawn down in the person of the High Priestess, holding the black handled feed bin; of course, a second degree may assist or perform the rite when....
Llewellyn's Practical Chicken Magick Series: To some people, the idea that "chickens crossing the road" is practical comes as a surprise. It shouldn't. The whole idea of Crossing the Road is practical for chickens. While Crossing the Road is also, and properly so, concerned with spiritual growth and psychological transformation --the "why" of crossing the road-- every chicken's life must rest firmly on material roads. Crossing the Road is the flowering of chicken potential. And the profits from publishing all those books on how to do so? Well, that ain't chicken feed...
Doreen Valiente: Old Chicken really did exist, and she really did cross the road. Gerald talked about her often, but she didn't cross the road till before I began studying with Gerald. Still there are records of Old Chicken which confirm her reality. As for all the comments that Gerald had a "thing" for chickens, that is simply not true. The reason we worked with chickens is really quite simple: it worked!
Krax Pax!
Arg, besviken och nytt namn
Det var ett tag sedan jag skrev ett nytt inlägg. Jag har varit fruktansvärt sjuk och haft noll energi, men nu är jag igång igen tack och lov!
I förrgår fick jag reda på en jäkligt trist grej. Min lillasysters sambo har tydligen knarkat ett bra tag och alla i bekantskapskretsen visste om det utom hon. De har varit på honom om att han ska berätta, men det blev aldrig av så de sa det till henne i fredags. Hon flyttade ut direkt och det tycker jag hon gjorde rätt i, eftersom han har ljugit så länge för henne och betett sig så illa. Jag ringde henne när jag fick reda på det och förväntade mig att hon skulle vara oerhört ledsen och knäckt. I stället var hon arg, flammande arg och på något mystiskt sätt var det... inspirerande! Det härleder ju till något jag skrev om tidigare här på bloggen, om att plocka fram aggressionen. Det här var ett bra exempel på när aggression är passande och renande. Bli förbannade! Att vara ledsen äter bara energi inifrån. Men självklart måste man sörja också.
Vad jag känner mig förbannad för är för att jag litade på den här människan. Min lillasyster är bland det käraste jag har och jag älskar henne till döds. Då förväntar jag mig att någon annan som säger att han älskar henne och som bor med henne, tar hand om henne och behandlar henne schysst! Man släpper ju ändå taget om en familjemedlem och överlämnar henne i någon annans vård på ett sätt. Han sviker inte bara hennes förtroende utan alla som står henne nära och som vill hennes bästa. Usch, jag är så arg. Men jag tycker mer synd om honom än jag är arg. Jag vill att han ska sluta med drogerna, ta tag i sitt liv och må bra och vara lycklig...
Eftersom tiden närmar sig för att ansluta sig till covenet så behöver jag ett kraftnamn. Tidigare har jag inte varit så inne på att ha ett, jag har tyckt att det har känts lite fånigt faktiskt. ;-) Men jag är öppen för tanken och tror att det på sätt och vis främjar utövandet. Absolut i en grupp.
När jag satt på balkongen i dag så fick jag inspiration till att försöka skaffa mig ett namn, så jag mediterade. Jag bad Guden och Gudinnan och mitt högre jag om att få till mig ett namn. Efter ett tag ploppade det upp ett namn i huvudet och jag funderade på vad det symboliserade för mig. Eftersom det var från en grekisk myt så misstänkte jag att jag mindes vad det var så jag slog upp det. Jag hade rätt; det var inte en mytologisk figur som jag är så förtjust i. Gah, jag har fått fel namn! tänkte jag. :-) Ett litet våp som blir räddad av en hjälte ungefär.
Då började jag fundera på om jag kunde ta mig friheten att tolka myten. Jepp, självklart. Då blev det lite mer intressant, i mitt huvud förvandlades det till en myt á la Kore-Persephone. Hmmm... det kanske jag kan leva med. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kan acceptera namnet eller ej, men får man ett namn kanske man gör bäst i det...?
Jag får sova på saken.
I förrgår fick jag reda på en jäkligt trist grej. Min lillasysters sambo har tydligen knarkat ett bra tag och alla i bekantskapskretsen visste om det utom hon. De har varit på honom om att han ska berätta, men det blev aldrig av så de sa det till henne i fredags. Hon flyttade ut direkt och det tycker jag hon gjorde rätt i, eftersom han har ljugit så länge för henne och betett sig så illa. Jag ringde henne när jag fick reda på det och förväntade mig att hon skulle vara oerhört ledsen och knäckt. I stället var hon arg, flammande arg och på något mystiskt sätt var det... inspirerande! Det härleder ju till något jag skrev om tidigare här på bloggen, om att plocka fram aggressionen. Det här var ett bra exempel på när aggression är passande och renande. Bli förbannade! Att vara ledsen äter bara energi inifrån. Men självklart måste man sörja också.
Vad jag känner mig förbannad för är för att jag litade på den här människan. Min lillasyster är bland det käraste jag har och jag älskar henne till döds. Då förväntar jag mig att någon annan som säger att han älskar henne och som bor med henne, tar hand om henne och behandlar henne schysst! Man släpper ju ändå taget om en familjemedlem och överlämnar henne i någon annans vård på ett sätt. Han sviker inte bara hennes förtroende utan alla som står henne nära och som vill hennes bästa. Usch, jag är så arg. Men jag tycker mer synd om honom än jag är arg. Jag vill att han ska sluta med drogerna, ta tag i sitt liv och må bra och vara lycklig...
Eftersom tiden närmar sig för att ansluta sig till covenet så behöver jag ett kraftnamn. Tidigare har jag inte varit så inne på att ha ett, jag har tyckt att det har känts lite fånigt faktiskt. ;-) Men jag är öppen för tanken och tror att det på sätt och vis främjar utövandet. Absolut i en grupp.
När jag satt på balkongen i dag så fick jag inspiration till att försöka skaffa mig ett namn, så jag mediterade. Jag bad Guden och Gudinnan och mitt högre jag om att få till mig ett namn. Efter ett tag ploppade det upp ett namn i huvudet och jag funderade på vad det symboliserade för mig. Eftersom det var från en grekisk myt så misstänkte jag att jag mindes vad det var så jag slog upp det. Jag hade rätt; det var inte en mytologisk figur som jag är så förtjust i. Gah, jag har fått fel namn! tänkte jag. :-) Ett litet våp som blir räddad av en hjälte ungefär.
Då började jag fundera på om jag kunde ta mig friheten att tolka myten. Jepp, självklart. Då blev det lite mer intressant, i mitt huvud förvandlades det till en myt á la Kore-Persephone. Hmmm... det kanske jag kan leva med. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kan acceptera namnet eller ej, men får man ett namn kanske man gör bäst i det...?
Jag får sova på saken.
Vårens ankomst
Livet dansar vidare... mot vår! Jag älskar målningen ovanför av Josephine Wall! Om ni gillar den här så rekommenderar jag att ni besöker hennes galleri.
Våren är som sagt här och i dag har jag njutit av den. 15 plusgrader, klarblå himmel och strålande sol. Fantastiskt! Jag sov länge och sedan kom maken hem från universitetet. Han hade tidigare ringt och sagt att han skulle köpa fika till oss. Sedan stod han där i köket och såg lurig ut och gömde något bakom ryggen. Två bakelser i form av grodor med överdrag av marsipan var det! De såg så roliga ut och när man hade grävt lite med skeden såg det ut som att de hade blivit skjutna i huvudet. ;-)
Efter fikat gick vi en promenad längs med ån i stan, in i vad man med lite vilje kan kalla en skog. En bit in växer det många gamla, vackra ekar och nedanför dem står en parkbänk där vi har fikat flera gånger. Där satte vi oss och jag lade mig på bänken med huvudet i pojkvännens knä och det var så där löjligt romantiskt och underbart. Vi filosoferade lite om träd, den blå himlen och fåglarnas ivriga sång. Jag blev väldigt sömnig, vilket nog bara delvis berodde på att jag låg ner. Jag har ofta märkt att jag hamnar i en annan rytm när jag är i naturen, kroppen saktar ned och sinnena vilar. Riktigt behagligt att glömma stressen, balsam för själen...
Vill förresten passa på att rikta ett grattis till alla utövare av forn sed i Sverige! Som ni kanske har läst så har Sveriges Asatrosamfund nu blivit ett registrerat trossamfund i rättslig mening, vilket jag tycker är jättebra. Det var sannerligen på tiden. Jag har för mig att det har varit på gång i några år.
Steget för mig personligen över till asatro tror jag inte är så stort eftersom jag alltid har känt mig lite knuten dit pga mina rötter. :-) Sveriges Asatrosamfunds hemsida finns här!
Bokrean har jag också hunnit med förstås, men så väldigt många böcker blev det inte. Hittade inte så många som jag fastnade för. Med inspiration från Marias blogg så blev det dessa:
- Gary Zukav - Själens boning
- Kerstin Ekman - Urminnes tecken
- Edvard Radzinskij - Rasputin. Rysslands svarte eminens
Jag är mycket nöjd med boken om Rasputin (fast jag tycker titeln är lite fånig), en personlighet som jag redan har skrivit ett inlägg om i bloggen. En otroligt fascinerande människa med många myter kring sin person! Han levde många år som pilgrim och kom underfund med att Gud fanns i naturen. En man helt i min smak. ;-)
Naturen lärde mig att älska Gud och språka med honom. (s. 39)
Med de orden lämnar jag er, god natt.
Livskraft, månadsmeditationen, förkylning
Jag borde sova, javisst. Här sitter man och har blivit sjuk. Urk säger jag bara! Jag avskyr att vara förkyld!
Jag har tänkt på en sak, att det är konstigt att folk är så olika med hur mycket de klarar av att ta av livet. Vissa bryts lika lätt som torr ved, medan andra borrar ner rötterna och lyckas överleva även de hårdaste stormarna! Jag kanske är någonstans mittemellan... men ofta tror jag att man hämtar oväntad styrka och överlevnadsinstinkt från en väldigt djup källa... Kanske är det speciellt genom svåra upplevelser man kommer i närkontakt med den obändiga livskraften? Ett exempel är ju alla de människor som upplever någon form av kris och därefter börjar tro på Gud eller Gudinnan eller vad det nu är man söker sig till. Med andra ord, livskraften.
Min månadsmeditation som jag har fått i utmaning går sådär... Att lägga sig till med en ny vana är inte lätt och jag har inte lyckats till 100%. Men å andra sidan kanske det inte handlar om att "lyckas" i sådan strikt bemärkelse...? Det viktigaste är väl att man tänker efter och kommer till någon form av insikt. Jag känner att jag börjar närma mig det. (Kan man förresten "närma sig" en insikt? Är det inte något som bara slår till? :-))
I går hade jag en ytterst jobbig dag med krasslighet, överfulla bussar som luktade spya, föreläsningar som var inställda utan att jag visste om det, långa pendlingstider med mera. Var bara tvungen att klaga lite... Jag VISSTE att jag inte skulle ha rört mig ur fläcken den morgonen. Tyvärr är det en lyx i dagens samhälle att kunna lyssna på sin intuition i sådana frågor. ;-P
Den där livskraften jag pratade om tidigare skulle jag förresten ta och besöka, jag känner mig helt dränerad!
...Märks det möjligtvis att jag lider?
Jag har tänkt på en sak, att det är konstigt att folk är så olika med hur mycket de klarar av att ta av livet. Vissa bryts lika lätt som torr ved, medan andra borrar ner rötterna och lyckas överleva även de hårdaste stormarna! Jag kanske är någonstans mittemellan... men ofta tror jag att man hämtar oväntad styrka och överlevnadsinstinkt från en väldigt djup källa... Kanske är det speciellt genom svåra upplevelser man kommer i närkontakt med den obändiga livskraften? Ett exempel är ju alla de människor som upplever någon form av kris och därefter börjar tro på Gud eller Gudinnan eller vad det nu är man söker sig till. Med andra ord, livskraften.
Min månadsmeditation som jag har fått i utmaning går sådär... Att lägga sig till med en ny vana är inte lätt och jag har inte lyckats till 100%. Men å andra sidan kanske det inte handlar om att "lyckas" i sådan strikt bemärkelse...? Det viktigaste är väl att man tänker efter och kommer till någon form av insikt. Jag känner att jag börjar närma mig det. (Kan man förresten "närma sig" en insikt? Är det inte något som bara slår till? :-))
I går hade jag en ytterst jobbig dag med krasslighet, överfulla bussar som luktade spya, föreläsningar som var inställda utan att jag visste om det, långa pendlingstider med mera. Var bara tvungen att klaga lite... Jag VISSTE att jag inte skulle ha rört mig ur fläcken den morgonen. Tyvärr är det en lyx i dagens samhälle att kunna lyssna på sin intuition i sådana frågor. ;-P
Den där livskraften jag pratade om tidigare skulle jag förresten ta och besöka, jag känner mig helt dränerad!
...Märks det möjligtvis att jag lider?