Precis innan skymningen masade jag mig ut i skogen, lite småsjuk men taggad. Jag kände mig dock lite ensam, men så tänkte jag på vad Thoreau skrev, något i stil med att "En människa som är i full besittning av sina sinnen kan aldrig känna sig ensam." Just när jag tänkt det, vände jag blicken åt vänster och såg för första gången den nya månskäran. Jag fylldes med glädje, värme och vördnad.

Lite kusligt var det att vika av från stigen och stiga in i den mer otämjda skogen. Dimman svävade omkring mig och avbrutna träd skapade märkliga människoliknande skepnader. Så långt allt gott. Men när jag kom fram till ritualplatsen - fortfarande med hygglig sikt - och tände de fyra marschallerna, svartnade världen genast då jag blev bländad. Jag såg ingenting!

Det var då tanken dök upp, "Vad gör jag här i mörkret ensam, varför gör jag det här?" Jag kände mig faktiskt riktigt korkad, var jag rätt funtad som sysslade med detta? När som helst kunde det komma en enorm älg och braka in i cirkeln. Det prasslade och lät i närheten. Is i magen, ingen panik... Om jag hade haft någon där att dela "galenskaperna" med hade jag förmodligen inte ens funderat över det, men jag undrar hur många som har ritual ensamma mitt ute i skogen om natten.

När ögonen hade vant sig kunde jag plocka upp mina saker och ställa marschallerna i väderstrecken. Jag fick dock krympa cirkeln mycket mer än vanligt, så jag kunde dra nytta av ljuskällan. Det såg ut så här, men blixten i kameran ger mer ljus än det var i verkligheten:



Man såg inte mycket bortom kan jag säga. När jag väl drog igång gjorde jag det dock med kraft och övertygelse. Jag försökte verkligen ladda cirkeln med så mycket energi som möjligt så att jag skulle känna mig trygg och skyddad. Lite självsuggestion också, om jag lät mer säker än jag kände mig skulle jag nog bli det också. Och det fungerade bra.

Åter igen hade jag verkligen pluggat ritualen, så den satt i ryggmärgen. Det är en härlig känsla, att kunna ge sig hän och inte störas av prasslande papper! (Förresten hade jag aldrig sett någon text i mörkret.)  

Vid slutet gjorde jag som jag brukar, jag drog en runa med ett råd fram till nästa högtid. Jag fick Ing. Informationen är hämtad från Grimners runor.

Ingrunan representerar Frejs sexuella alstringskraft, manlig befruktande kraft, fysisk kärlek och attraktionskraft. Ing går hela tiden mot nya mål, och representerar all den kreativitet och skaparkraft som ligger i sexualiteten. Ing representerar vårens kraft, alla de växter som börjar gro efter den mörka kalla vintern, och sådden, både den växtliga sådden såväl som djurens och människornas sådd, i avsikt att frambringa ny avkomma. Ing är i sanning en lyckobringande runa, i det att den pekar på vår manifestationsförmåga, och vår förmåga att så frön inför framtiden. I Uppsala dyrkades Ing i förening med Frej, under namnet Yngve-Frö. På isländska blev detta Ingunar-Freyr. Namnet Frö är signifikativt för Frej och hans ursprungliga funktion som den som befruktar hela skapelsen. I en agrarkultur som det gamla Norden är fortplantningsförmågan mycket central, och Frej avbildades följaktligen alltid med en enorm manslem. Den självklara kopplingen mellan manlig sexualitet och kreativitet är intressant också i det avseendet att det belyser varför vi (och framför allt vi män) skapar så många destruktiva och bisarra saker och företeelser nuförtiden. Om vi skulle omfamna sexualiteten som något positivt, istället för att frukta den som något farligt, omoraliskt, skuldtyngt och opassande, skulle kanske sexualiteten, och därmed kreativiteten som helhet, inte längre kunna existera i den perverterade form vi så ofta ser den idag. Och därmed skulle förmodligen även de flesta perversa uppfinningar och idéer försvinna.

Och varför jag gör detta? Jag antar att det bara är sådan jag är, det får mig att må bra och är en del av den jag vill vara. Vi skapar oss själva i varje stund och med varje val. Jag väljer att aktivt utöva min tro, att sätta den i den främre delen av min tillvaro och hedra makterna.