Jag kände att jag ville veta lite mer om gudinnan Artio. Jag är nämligen övertygad om att det var henne jag mötte i en dröm för några år sedan. Jag hittade just en bild som är nästan exakt som jag såg henne då, med en björn som reser sig genom henne. Vid den tidpunkten visste jag ingenting om denna björngudinna. Jag brukade dock ofta meditera att jag besökte underjorden genom ett björnide.



Artio är en kontinental keltisk gudinna, vars namn betyder just "björn". Hon kan ursprungligen ha varit en teutonisk gudinna. I Bern, Schweiz, har man funnit en avbildning av Artio. En björn står framför en sittande kvinna som håller frukt och blommor i ena handen och en korg i den andra. Man har slutit sig till att hon är en skördegudinna och fertilitetsgudinna. Man har även funnit inskriptioner till henne i Tyskland och Luxemburg.



En teori är att Artio kan ha assimilerats med Diana när stammarna erövrades av romarna. Både den romerska Diana och den grekiska Artemis tillskrivs björnen i mytologin. Några tror också att hon kan ha infiltrerat kristendomen i form av Sankt Ursula (Lilla Björnen), en latinsk form av Ursel som betyder "björnhona". Hennes festdag är 21 oktober, vilket stämmer väl överens med Artios attribut som skördegudinna.

Mycket mer information finns tyvärr inte att tillgå på internet.

Nu är jag hemma sjuk fortfarande, men jag tänkte berätta lite mer om min morgonritual som jag har på jobbet. När läsåret började, skapade jag ett litet shrine bredvid min dataskärm på skrivbordet (det är fortfarande ingen kollega som har kommenterat det). Det förändras lite då och då och just nu är det rätt höstigt. 

På morgonen när jag kommer brukar jag vara ensam i lärarrummet. Då hänger jag av mig mina saker, tar några djupa andetag och tänder ljuset. Jag använder alltid ungefär samma ord, som jag viskar fram:

"Jag tänder detta ljus, utom och inom mig, som en fackla i mörkret, som en röst i natten, som för Gudens och Gudinnans steg närmare mig, och mig närmare dem."

Sedan pratar jag med mina gudar. Ofta ber jag om att få ta del av deras kraft, deras visdom och deras kärlek i mitt arbete. Jag ber om att få förmedla deras kärlek och lugn, att deras röst ska genljuda i min. Jag upplever alltid att en stillhet sköljer över mig när jag stannar upp och kommunicerar så här. Jag blir trygg och fokuserad, mindre splittrad. Det har verkligen inte varit alla tillfällen i livet som jag klarat av att ha en daglig ritual, men de stunderna har varit väldigt givande och är något jag rekommenderar.

Höstdagjämningen kom och gick - och jag blev sjuk! Nu spelade det då ingen större roll eftersom jag ändå inte hade planerat något i år. Jag kände att jag fick ut så mycket ur årets Lughnasadh att Mabon kändes överflödigt! Det blir så vissa år.

I förrgår kom jag upp i arbetsrummet under rasten. Så fort jag gick in for en fågel upp från golvet och smackade rakt in i fönstret. Den föll ner på golvet och hasade omkring samtidigt som den kved hjärtskärande. Jag blev ganska chockad och kunde inte alls förstå varifrån den stackarn kommit in. Jag kände den lilla fågelns rädsla och tänkte att jag måste få ut den så den kunde lugna ner sig.

När den satt stilla under mitt skrivbord lyckades jag ta den i mina händer och lyfta upp den. Jag var lite rädd att den skulle bita mig men den fann sig i det. Det är en fantastisk känsla att komma i kontakt med ett vilt djur, och speciellt att få röra vid det! Jag öppnade fönstret och satte ut den på brandstegen. Sedan gick jag iväg och tvättade händerna före lektionen. När jag kom tillbaka var den lyckligtvis borta. Flyg väl, lilla blåmes!

För tre dagar sedan, 17 september, var det ett viktigt datum för mig. Då var det exakt åtta år sedan jag beslutade mig att leva som wiccan, genom att göra en självdedikering. Och då hade jag redan studerat och praktiserat ett år, så med lite vilje blir det nio år av Wicca. ;) Underbara nio år!

Det är lite tyst från mitt hörn i världen för tillfället. Det händer inte så mycket, jag jobbar mest och umgås med maken och en vän. Ja, sådan är jag, jag umgås med EN vän, haha! Jag är glad att jag äntligen har hittat en riktig vän som råkar befinna sig i närheten av mig och som jag kan träffa utan att åka 30 mil. Men jag saknar förstås mina gamla vänner också.

Det händer inte särskilt ofta att jag träffar människor jag verkligen gillar och känner mig besläktad med. Så när det hände den här gången tog det verkligen över mig! Eller snarare, det är fortfarande över mig, jag är smått euforisk emellanåt. Det är lite märkligt. Det känns liksom stort och existentiellt, VIKTIGT! Jag tror verkligen att man möter vissa människor av en anledning. Och en sådan speciell människa känner ens själ igen och reagerar på.