Ett inlägg om London, och speciellt Londons ockulta bokhandlar, kommer. Men först...:

Jag har blivit utmanad, och jag är lite nervös för det här inlägget. Jag ska göra något som jag alltid drar mig för, något jag tycker är jobbigt och jättesvårt; jag ska definiera mig själv. Cheeses... Men det är något jag behöver göra just nu.

Var börjar jag? Jag är snäll (där har vi ett neutralt ord!). Jag har varit vad jag tycker är för snäll en gång i tiden, men med åren har jag blivit mindre benägen att tåla saker som jag tycker är fel. Jag är mindre tålmodig än jag var, jag har tagit åt mig lite av Grynets devis "Ta ingen skit!" Minns ni? Jag har inte svårt att klippa banden till människor som får mig att må dåligt. Jag klarar mig bättre utan energitjuvar, även om de råkar vara av "samma blod" som jag.

Jag är naiv och tror det bästa om andra. Ofta är jag så pass naiv i konversationer att jag inte förstår när folk är ironiska. Jag tycker att det är jättejobbigt när folk skämtar med mig om mig med hjälp av ironi. Jag tycker inte att det är kul och känner mig obehaglig till mods.

Jag blir lätt illa till mods i sociala situationer. Jag har svårt för fikaraster, fester etc när man förväntas kallprata. Jag blir osäker eftersom jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig. Det stör mig inte i mitt arbete som lärare när jag kan gå in i en professionell roll.

I mitt arbete avväpnar jag mina elever med vänlighet, och även om jag är genuin, känns det ibland som en fasad. Jag visar dem inte mina andra sidor; jag är bara glad, snäll, humoristisk, uppmuntrande etc. Ibland tror jag att jag gör det för jag är så rädd att bli illa omtyckt. Jag tar otroligt illa vid mig när någon är arg på mig eller tycker att jag är orättvis eller har gjort fel, jag avskyr det! Det finns risk för att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det finns ett stort behov av att bli accepterad och respekterad, men verkligen inte till vilket pris som helst. Att vara sann mot mig själv är viktigast.

Jag är rädd för samma saker som folk mest är rädda för; misslyckanden, att vara otillräcklig, och jag har svårt att tro på mig själv. Det räcker aldrig att bevisa för mig själv att jag klarar något, jag är ändå alltid rädd att misslyckas nästa gång. Jag känner mig nästan aldrig bra nog. Ibland känner jag mig bitter. Ibland skyller jag på min uppfostran.

På vissa sätt är jag väldigt självständig, på andra väldigt beroende. Jag skulle aldrig vilja bo själv, då är jag rädd att jag inte skulle ta mig för någonting och låta allt falla runt mig. Jag behöver min man som håller mig på rätt kurs och får mig att göra saker. Jag har nämligen lätt för att skjuta saker framför mig till morgondagen. Jag är självständig eftersom jag länge har gjort egna val utan att följa gruppen, jag seglar efter egen kompass.

Att följa min inspiration är bland det viktigaste i mitt liv. Jag blir ofta inspirerad att teckna, måla, tillverka, skulptera, komponera, skriva... Och när inspirationen kallar, då svarar jag! Då kan jag lägga allt annat åt sidan, för det är inte mycket som är så viktigt för mig...

Jag glädjer mig lätt åt små saker; jag blir fnissig och bubblig av godsaker, mjuka, fluffiga täcken, en blöt kattnos, solens speglingar, en skata med pinne i näbben osv. Det är något jag uppskattar mycket hos mig själv, att jag lätt fylls av förundran. Det kanske hänger ihop med det där naiva draget, eller kan man säga oskyldiga? Det finns både positivt och negativt ur det.

Det blev ju faktiskt ganska mycket det här! Men lita inte för mycket på det jag skriver, det gör inte jag. Kanske är det mycket projiceringar? Det finns alltid aspekter av oss själva som vi blundar för, eller som bara är rent av omedvetna.

Hej allihop!

Jag är ledsen att jag inte har skrivit på sistone. Jag var sjuk och borta från jobbet en hel vecka, och sedan har jag bara jobbat på. Torsdag och fredag har jag dock tagit semester, för jag och maken ska åka till London! Det är första gången för mig, och det ska bli SÅ kul, jag har velat åka länge. I går kollade jag in om jag kunde hitta några spännande butiker. Ett besök på Londons äldsta ockulta bokhandel (öppnade 1922) är bland annat inplanerat nu! Den ligger nära British Museum, även det ett självklart must-see.

Vi ska även vara finkulturella och gå på opera; Aida på Royal Albert Hall! Maffigt!

Lite bilder kommer sedan. Vi kommer hem på söndag, så där i faggorna sker det.

Kramar!

Just nu händer det inte så mycket här eftersom jag ligger däckad i influensa. Jag fick känningar redan i torsdags och sedan har det bara gått utför. Hoppas alla andra håller sig friska!

Imbolc blev inte som planerat, därför blev det ett spontant firande hemma i går. Här är en bild på altaret. Jag äger ingen figurin som påminner om Brighid, det närmsta jag kommer Jungfruns arketyp är en mångudinna på en växande månskära.

Det finns inte så hemskt mycket symbolism på altaret just nu. Jag ville att altaret skulle gå i vitt för att spegla naturen nu när snön har kommit och det är som kallast. Vid Imbolc firar jag inte vårens ankomst - jag firar löftet om våren som ska komma. Jag firar potentialet i det nya året, och således också luftelementet, som jag känner hör till årstiden. På altaret symboliseras det av fjädern. Skålarna på bilden är min vattenskål (ytterst) och min saltskål.

Mysticism - från grekiskans "myenin" (att sluta ögonen), är en åskådning som menar att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap grundad på intuition och inte på förnuftet eller diskursiv kunskap.

Förra veckan läste jag en artikel som behandlade tre olika kristna mystiker från 1200-1600-taket; Meister Eckhart, Jacob Boehme och Angelus Silesius. Jag ska försöka att kort redogöra för deras tankar (som jag tolkar dem utifrån det lilla jag har läst), och fundera över hur dessa tankar kan fungera i förhållande till wicca.



För att kunna uppleva förening med Gud, anses att människan måste tömma sitt sinne och bli likt en spegel som kan reflektera det gudomliga. Att söka tömma sitt sinne från egots begär är väldigt likt buddisternas strävan. Vi måste upptäcka den gudomliga bilden i vårt inre, som är avsaknaden av bilder. Vi måste utplåna tid och rum och slutligen vår identitet, vårt ego.

Både det gudomliga, och den gudomliga gnistan i människans inre, står över alla ord och bilder som människans intellekt kan uppbåda. Gnistan är inte detsamma som själen, utan förklaras mer som ett gömt område i själen. Kanske som det blå skenet i en eldslåga, insluten i andra färger. Likaså talas om bilden av ett sädeskorn, där kärnan är den rätta bilden av Gud i själen. Eckhart anser att vi har ett öga som ser inåt i gnistan och att när det glimtar Gud, inte ser honom som skapare av världen, utan som essensen, kärnan.

Gud beskrivs som det eviga ingentinget, av Boehme. "Han" finns i den eviga visdomen eller den eviga förståelsen, visdomen är hans manifestation. Visdomen som manifestation, är spegeln vari det inre, bottenlösa ögat ser och uppfattar sig själv. Denna visdom har också fått namnet Sophia. Människan måste alltså spegla denna visdom, vi måste gifta oss med henne, med Sophia, och älska visdomen.



Silesius skrev poetiskt om själens samband med gudomliga. Det gudomligas (och även själens) essens såg han dock som ett mysterium över ordens förmåga, och därför använde han sig av negationer för att den som läste skulle släppa taget om sina inre bilder och föreställningar. Han skrev bland annat:

"What God is one knows not: He is not light, not spirit,
Not joy, not unity, not what one calls Godhead:
Not wisdom, not sense, not love, will, goodness:
No thing, no non-thing either, no being, no mind:
He is what I, and you, and any creature,
Never learned before we have become what He is."

Vad som förvånar mig, är att Gud trots alla andra negationer här, ändå benämns som maskulin!

Det som tilltalar mig med det jag läst om mysticismen, är oviljan att kategorisera. Jag tycker att det finns en befrielse i att stänga av det inre och yttre pladdret och bara uppleva! Det spelar inte så stor roll vilken religion, vilka mönster, vi väljer, det som spelar någon roll är upplevelsen. Den behöver vi inte sätta en etikett på, inga ord kan spegla den.

I min mening suddar den mystiska upplevelsen ut gränserna mellan olika religioner, eftersom den står över alla religioner. Upplevelsen av det gudomliga är inte tillhandahållet en enda riktning, och den verkar inte te sig speciellt olik inom olika traditioner. Vad jag menar är att tankarna inom mysticismen inte nödvändigtvis behöver tydas som specifikt kristna. Precis som Schopenhauer skrev, når alla religioner sin högsta punkt i mysticism och mysterier, en punkt bortom vanlig kunskap.

Jag funderar ganska mycket just nu på det här med bilder... Inom wicca känns det som att vi är ganska upptagna med bilder, i avbildningar på våra altaren, i vårt ritualspråk, i konst vi skapar. Vi proppar våra huvuden fulla med bilder av våra gudar, till skillnad från religioner där man inte ens får avbilda Gud. Nu känner jag att jag kommer in på osäker grund, när min tankegång fortsätter. Åtminstone någon wiccansk författare jag läst, har skrivit att vi delar in det gudomliga i en Gud och Gudinna för att försöka förstå, för att skapa bilder vi kan ta till oss och arbeta med. Jag är faktiskt beredd att hålla med. Men när vi går tillväga på det sättet, innebär det inte också att vi begränsar och förminskar? Jag upplever det som otroligt banalt och sjukt förenklande att presentera det gudomliga som vissa wiccaförfattare gör, där vissa gudomar bör åkallas för kärlek, andra för transformation etc. enligt en lista.

Här går mina egna upplevelser isär. Jag har haft upplevelser av enskilda Gudar och Gudinnor, i något hänseende tror jag på deras individuella, oberoende existens. Samtidigt är jag i mitt inre övertygad om något utöver det, något som är än svårare att förklara. Det har jag bara upplevt i små glimtar än så länge.

Det här blev längre än jag trodde, det är sent och jag känner inte att jag är färdigskriven, så jag fortsätter så fort tillfälle ges. Nu måste jag sova.