JAG SKA GIFTA MIG!!!!!!! Så, nu var det sagt. :-)


Nu sitter jag här sent på natten. Skolarbetet tar längre och längre tid, så mycket att läsa och reflektera över. Det är lätt att förtränga allt annat, att skjuta det framåt eller att helt enkelt inte orka bry sig. Det är därför jag skriver här nu, för att få lite egen-tid.

Jag åt lunch idag med en... vän får jag väl ändå kalla henne nu! Hon är väldigt andligt intresserad och även fast vi inte alls har samma inriktning så verkar vi ha ganska många gemensamma erfarenheter som är spännande att diskutera. Vi kan kalla min vän för T för hennes anonymitets skull. :-) Vi kom in på att prata om folk som missbrukar sin kraft, eller makt över andra. Hon började kalla det för  "mörka krafter" och dylikt och sådana ordval bara måste jag protestera mot (ja, hon är ganska new age-ig! ;-)). Jag tycker inte att det är bra eller gynnsamt att dela upp världen i svart eller vitt/mörkt eller ljust/gott eller ont etc, att tänka att något skulle kunna vara så onyanserat. Jag tror det är ett arv från kristendomen och ett sätt att se på och tala om världen som leder till splittring. Förut hade vi te x den mörka gudinnan Hel i underjorden här i Norden. Var hon ond? Nej! Då insåg man att döden inte var något ont utan att den var ett nydvändigt steg för att nå återfödelse. Ordet "helhet" sägs te x komma från Hel. Men likaså ordet "helvete" och vi kan ju gissa vilkas förtjänst det är...?

T´s funderingar gick iallafall i riktningen hur man kunde skydda sig mot sådana här attacker, eller vad man ska kalla det. Jag anser att det bästa skyddet är att helt enkelt inte inbilla sig att någon kan ha ett sådant inflytande över en. Det borde väl vara det mest naturliga skyddet? Om man beredvilligt tror att någon kan stjäla ens handlingsförmåga, förstånd eller vitalitet så är det nästan som att ge bort sin kraft! Då tar man inte längre ansvar för sitt eget liv. Visst kan man komma i svackor där man är sårbar vilket ger andra en chans att utnyttja en, men det tillkommer en själv att inse det och att ta sitt eget ansvar. Man kan inte spela offer och lägga skulden på någon annan. Ett citat för att illustrera vad jag menar:

Idag var första skoldagen sedan sommarlovet. Milde tid! Det var som ett slag i magen som gjorde att man tappade andan och blev chockskadad. Så är det inför varje ny kursstart, man blir helt överväldigad av allt man ska hinna med och inte blir det bättre av att man inte känner en enda person i sin nya kursgrupp. Men det gick ganska bra ändå. Jag gjorde något jag aldrig skulle ha vågat göra för ett år sedan; när jag kom till lektionssalen satt det bara en tjej därinne så jag satte mig bredvid henne, presenterade mig och började konversera. Japp, det gjorde jag! När alla andra började droppa in så gjorde jag en annan sak som förvånade mig; jag kände mig genuint intresserad av allihop och tyckte det skulle bli roligt att lära känna dem. Jag som igår intalade mig att jag var totalt asocial. Känner jag mig själv eller vad?! Ibland undrar man ju, men det här var åtminstone en positiv överraskning.

Igår fick jag värsta ångestattacken. Jag oroade mig så mycket för hur det skulle gå idag att jag såklart förutsatte det värsta. Jag intalade mig att ingen skulle tycka om mig, att jag skulle bli utstött, att jag skulle knäckas av arbetstempot, hoppa av, bli ett socialfall och till slut hamna på gatan; utstött av hela samhället och lämnad av min partner. Jag har svårt för nya situationer där jag inte vet vad jag har att förvänta mig, jag är så rädd för att misslyckas. Och främst så har jag nog ganska låg självkänsla och inbillar mig att jag inte kan något. När jag ser det i ett sådant här perspektiv att jag kan skriva om det så vet jag ju att det inte är så och att jag har mycket att erbjuda till andra, att jag innerst inne är en varm, kärleksfull människa, men det är svårt att stå emot frestelsen att racka ner på mig själv. Jag har ofta undrat vad det kommer sig av? Tyvärr tror jag att jag vet svaret. Det jag har haft att ge har aldrig blivit uppskattat.

På söndag ska jag till Jönköping. Yey!

Jag har velat skriva nu ett tag men inte haft någon inspiration. Det känns inte som att jag har haft något att skriva om och jag känner mig lite tom...

Nu på eftermiddagen så har det varit riktigt åskoväder. Stålgrå himmel som dundrar och brakar, tunga regndroppar och en och annan blixt. Riktigt kraftfullt väder som manar till styrka och handling! Naturen rör sig verkligen och ljuden bara rullar fram.

Imorgon börjar studierna igen och som vanligt oroar jag mig för om jag kommer att orka eller ej. Det är minsann inte lättsamt att studera, men såklart är det givande och utmanande. Jag blir hela tiden uttvingad ur min comfort zone. Just därför har det varit så skönt att vila hela sommaren, att inte hela tiden vara beredd på att anta utmaningar; att bara få vila i mig själv.

På konstcommunityn har de just nu en tävling på gång där man ska teckna/måla/skriva om sin favorit gud/gudinna och samtidigt få in ett hösttema i bilden, med tanke på stundande mabon. Tror jag ska göra ett försök, det är ju roligt. Absolut om man vinner, men för sin egen skull också.

Jag kom förresten med i pratgruppen så jag är överlycklig!


Åskkraft/Ceriadwen

Det är något konstigt alltså. Det känns som att jag påverkas väldigt mycket av månfaserna. När det är nymåne är jag ofta nervös och orolig och det kan eskalera vid fullmåne då jag brukar ha svårt att sova. Men nu är det avtagande måne och jag fylls återigen med den lugna, tillbakadragande energin. Det känns så SKÖNT, det känns som att nu kan jag slappna av igen och jag kan hitta mitt inre och vara skapande och kreativ. Det känns som att nu kan jag vara den jag vill vara. Det kanske inte är så konstigt att jag valde ett kraftnamn som hör till den mörka gudinnans fas. Det stämmer nog mest överens med mig som person, mina egna energier.

Om jag har tur nu så har jag något riktigt spännande på gång. Jag har fått kontakt med ett coven inte så jättelångt från mig och jag kanske ska få vara med på deras pratgrupper. Det kanske kan leda till att jag kan bli medlem i deras coven. Alldeles för tidigt för att tänka mer på det kanske, men jag har anmält mitt intresse så nu ligger det i deras händer.

Nej, nu ska jag se om jag inte kan hitta på något att göra. Krax!

Jag hade en underbar lughnasadh. Så fort jag vaknade på morgonen visste jag vad jag skulle göra. Innan dess hade jag såklart tänkt, men det var lite osäkert. Jag hade funderat på att göra mig av med en egenskap som verkligen inte har gjort mig något gott och nu visste jag som sagt hur jag skulle bära mig åt.

Jag kravlade mig upp ur sängen och duschade, klädde på mig, samlade ihop lite grejer och gick iväg till min nya kraftplats som ligger mellan ett fält och kyrkogården. Anledningen till att jag har valt den platsen är att det är ett av de få ställen här där man kan få vara ifred utan att behöva ta sig utanför stan. Jag såg upp mot himlen och trodde att det skulle börja regna om en stund, men när jag kom fram så sken solen och det blev riktigt varmt och mysigt. Solljuset föll över den nyskördade åkern och gav den just den gyllengula färg man vill ha en högtid som lughnasadh. :-) Jag tog fram min kittel och den hårlänk jag klippt av på morgonen. Den skulle bli mitt offer och en symbol för det jag ville göra mig av med. Jag läste högt den önskan som jag skrivit ner innan jag brände håret i kitteln och sedan spred ut det över fältet. Det kändes både befriande och lite surrealistiskt. :-P

Sedan samlade jag ihop lite råg som fanns kvar. Mitt på åkern så for en hare upp och rusade som ett skott för att undkomma mig. Jag kände mig full av vördnad över att se den där.  Väl hemma gjorde jag en "corndolly", alltså en docka för att symbolisera Gudinnan av skörden och henne ställde jag på altaret. Senare på eftermiddagen höll jag en liten ritual. Tarotkortet som jag drog fram till nästa högtid blev 7 i bägare, som har med val att göra, förmodligen känslomässiga.

Kursbrev nr 5 kom för bara några dagar sedan men jag har inte känt mig så inspirerad (lustigt nog så handlar den här delen mycket om inspiration), det känns för närvarande ganska "torrt" inom mig.

En lustig sak är att många människor omkring mig verkar ha blivit väldigt intresserade av wicca. Först var det en bandmedlem, sedan hans flickvän och nu min svägerska. Jag har inte uppmuntrat någon av dem eller pratat speciellt mycket om det så de verkar ha kommit underfund med det på egen hand. Men av erfarenhet vet jag nu att de flesta som är intresserade till en början upptäcker att det inte är något för dem så jag får väl vänta och se hur seriöst deras intresse är. Många är också ganska lata och vill ha det serverat på ett silverfat, men så är ju inte wicca. Grunden handlar också om egna upplevelser. Men det är ändå spännande att se folk ta sina första stapplande steg. ;-)