Igår kväll fick jag ett ryck. Sviterna efter mitt utbrott på en av bandmedlemmarna känns fortfarande i kroppen, så jag behövde få lite utlopp för mina aggressioner. Det började med att jag tänkte städa i sovrummet (som jag alltid lyckats stöka till i, eftersom jag använder det som ett hobbyrum). Vanligtvis när jag städar så brukar jag tända rökelse och levande ljus och sätta på bra musik och sjunga och dansa, bara för att det blir mycket roligare och mysigare. Men istället för den lite lugnare musiken som jag brukar ha (typ Loreena McKennit) så valde jag en skiva som i sig behandlar ilska och då kom jag verkligen igång! Visst, jag städade ett tag, men sedan fick jag för mig att måla ur mig ilskan samtidigt som jag vrålade med i musiken! Haha, vilken terapi va? Men det är ganska härligt att gå in i sig själv så där och bara känna och ge sig hän. Min sambo tyckte dock att det var lite sent så han kom in och sa det, men han märkte ganska snabbt vilket tillstånd jag var i och lämnade mig ifred. Bra när någon känner en så väl att allt inte måste sägas rakt ut. Han vet att jag avskyr att bli störd när jag är inne i något sådant där. :-) Bilden nedanför var det som kom ut iallafall och jag mår mycket bättre nu. Lite tapet kom tyvärr med nere i vänstra hörnet, som ni ser. Säger dock inte att det är ett mästerverk, haha!




Igår tänkte jag också försöka skriva ut mina personliga färgkorrespondenser här från bloggen och stoppa in i min BoS, men det misslyckades. Det verkade inte gå att bara kopiera text. Men vänta lite nu... jag borde väl kunna gå in och öppna inlägget igen när jag är inloggad? Aha...

I natt drömde jag att jag paddlade kanot in i skogar och nedför läskiga fall. Sedan steg vi i land och gick in till en restaurang där vi skulle äta lunch. Jag försökte beställa något vegetariskt, men det var världens otrevligaste tjejer som stod i kassan! Minns inte riktigt om jag skällde ut dem eller om jag bara blev ironisk till slut... Känns som att jag verkligen börjar komma i kontakt med min ilska sedan jag skällde ut min bandmedlem och stod upp för mig själv! Det är ju något jag alltid har haft problem med så jag känner mig faktiskt nöjd med det!

Snart är det bara en vecka kvar tills jag ska till Jönköping igen, yey! Det känns inte lika nervöst som de tidigare två gångerna så man börjar komma in i det eftersom man lär känna dem mer och mer. Ska försöka tänka ut några kluriga frågor så att man inte kommer tomhänt...
 
Har ett projekt på gång också: En hednisk julskiva! Eller snarare Yule-skiva. ;-) That´s right, jag tänker på den förkristna julen och alltså tänkte jag använda traditionella melodier och skriva om texterna. Det är ju inte som att det inte har gjorts tidigare (finns en hel del underbara texter på nätet, absolut av Ellen Reed), men jag vet ingen skiva med svenska texter. Har lyckats ändra några ord i "Nu tändas tusen juleljus" så att den passar till exempel. Kruxet är bara att få TID att spela in, eftersom det är mycket med studierna runt den här tiden. Musiken blir nog väldigt enkel och kommer nog bygga mest på keyboard. Vill bara ha det nedtonat, lugnt och stämningsfullt. :-) Min lillasyster och pojkvän har gått med på att hjälpa till, både med instrument och med sång och om jag bara kan släppa mitt grymma kontrollbehov så kommer vi nog få riktigt roligt när vi gör den också! Får ta med glögg och pepparkakor till replokalen. Jag hoppas verkligen att det kommer bli av!!!!

Blä, upp och ha seminarie imorgon så det är bara att bita i det sura äpplet nu och läsa lite till. Pojkvännen kommer väl ändå vilja spela sitt nya tv-spel hela natten. Hihi...

Gudinnans frid!

Efter att ha gett bort adressen till min blogg igår så började jag fundera över hur det jag har skrivit skulle uppfattas av henne? Jag började till och med förbereda något slags försvarstal. Haha! Varför är man ofta så otroligt självmedveten? Man vågar inte sjunga när man är ute och går, inte ta ett litet danssprång om någon ser på och inte låta bli att skämmas lite om man tittar överdrivet mycket på och skrattar åt en skata som spatserar omkring när man väntar på bussen! VARFÖR?! Varför uppfostras man till att bli så hämmad att man inte kan uppskatta små saker i tillvaron? Jag älskar att se fåglar flyga omkring högt i skyn men om jag skulle gå med näsan i vädret och bli vinglig för att jag inte ser vart jag sätter fötterna skulle jag känna mig som fem år igen. Skulle det vara något negativt då? Nä... men...

En liten sak från mitt försvarstal tyckte jag ändå var ganska intressant och det handlar om ifall man upplever sig som en glad person eller ej. Jag kan känna att jag är lycklig utan att uppleva storstilad glädje, även om det låter lite konstigt. Vad jag utgick från var att jag har en del inlägg här där jag beskriver att jag mår dåligt och då känns det som att ni som läser kanske tror att jag ofta mår dåligt. Fast det kanske jag iofs gör, det beror väl på vem man jämför med! Så tänkte jag att jag inte känner mig som en utpräglat glad person. Jag har däremot en väldigt positiv grundinställning: mitt glas är alltid halvfullt istället för halvtomt och så där... Men glad? Njae, det är ett ord som jag känner mig osäker på att sätta ihop med min person.

Jag har en liten ovilja mot ordet glad, att en person alltid skulle vara glad. Då utgår jag från att personen ifråga inte alls reflekterar kring djupet i sig själv. Att vara glad så där i allmänhet upplever jag som en känsla på ytan, medan jag alltid har varit intresserad av att utforska alla mina olika lager. Jag hade nog en period när jag trängde väldigt djupt in, men jag har ingen önskan om att gå tillbaka. Jag har inte riktigt beslutat mig om ifall människan är väldigt vacker eller väldigt ful på insidan. Förmodligen båda ytterligheterna! Jag har iallafall utforskat min yttersta fula sida (även om det självklart fanns en bra bit kvar dit jag inte ville gå och aldrig vill gå) i lite yngre år och nu är jag inne på andra linjen, men att utforska det som är vackert och positivt i mig själv. Men för att kunna uppskatta det och få ett djup i det vackra så måste jag ju känna till den andra sidan också. Annars blir det som sagt - ytligt. Kanske är den vackraste människan hon som också är medveten om sina mindre positiva drag, för att uttrycka det milt. Hon som då kan omfamna ALLA, för att hon känner ALLT?

Så kanske, om jag når dit, kan jag säga att jag är glad? Kanske då kan jag säga att jag är nöjd och tillfreds.

Ikväll är det fullmåne... Det sägs att fullmånen förstärker alla känslor man för tillfället bär på, eller vad man går igenom. Hade en pissdålig start på dagen med att saker inte gick som jag hade planerat och då bröt jag ihop och hamnade i en väldigt negativ tankespiral. Jag märkte att det hände, men kunde inte stoppa det. All min osäkerhet riktad mot mig själv kom upp till ytan och jag mådde rätt kasst, ända tills pojkvännen fick iväg mig att äta middag och bowla. Bra drag älskling! Det var fruktansvärt jämt på bowlingen och vi vann två omgångar var! Han vann över mig totalt med ett poäng. ;-)

Samhain firade jag för några dagar sedan också. I snöovädret, den första snön för i år här, gick jag ut i skogen och tände marschaller och sjöng och gjorde mig av med lite. Eftersom jag ska börja arbeta i grupp så tänkte jag förbereda mig för det, så att jag kunde gå in i gruppen och göra mitt bästa i den. (Som vanligt väldigt höga krav på mig själv...) Så jag lade av mig lite av mina år som solitär och funderade över vilka egenskaper som skulle kunna hjälpa mig att anpassa mig till gruppen. Jag räknade tyst upp några egenskaper... och kom på att jag hade dem alla! Det hade jag inte förväntat mig. Det gjorde mig lite stolt och kanske var mitt huvud lite högre lyft när jag gick hem.

Hela tiden jag var ute var det lite småkusligt. Hela tiden skymtade saker i ögonvrån och det verkade vara livat på platsen. Min pojkvän ser saker nästan varenda gång vi är i den skogen.

Jag funderade för ett tag sedan över folk som medvetet lämnar sina kroppar... Jag kan förstå att folk känner för att överge sina kroppar och i sinnet färdas till trevligare ställen, jag har själv väldigt god lust ibland när jag mår dåligt eller känner mig överhopad av krav och måsten. Det vore ju så lätt att bara sova, dagdrömma eller sjunka djupt in i sig själv! Eller om man känner sig än mer drastisk, dö. Jag fick tidigt lära mig att tänka att livet på Jorden var som en skola, och det är våra kroppar som gör att vi stannar här och tar itu med våra läxor. Utan en kropp skulle vi bara kunna sticka iväg om det blir för jobbigt. Men det gör också att kroppen kan kännas som ett fängelse. Det är spännande att vi har förmågan att lämna kroppen även om det är ett fenomen som kan kännas lite fööör lockande ibland.

Baaaa, de negativa tankarna sitter visst kvar, men nu har jag skolarbete att fokusera på. Hasta la vista.