Änglar
På History Chanel såg jag precis en jätteintressant dokumentär om änglar, så jag kände mig manad att skriva lite!
Dokumentären påstod att änglar fanns i olika kulturer innan kristendomen och tog egyptiska gudinnor som Isis och Maat, och grekiska gudinnor som Nike och gudar som Hermes som exempel. Jag anser dock att vingar inte gör någon till en ängel. ;-) De kristna änglarna hade från början inga vingar, utan såg ut som vanliga män. Det var först när kristendomen blev statsreligion i Rom på 300-talet e.Kr. som vingar kom av att man såg på sina gamla gudar. Det var främst gudinnorna som hade vingar, som sagt, vilket ledde till att de kristna änglarna nu började se mer feminina ut och vara iklädda långa, böljande klädnader.
"Ängel" betyder "budbärare", och det kan man säga är ängelns grundläggande uppdrag, att vara Guds budbärare. Om man ska ta sig mellan himmel och jord på snabbaste sätt så är det vingar som gäller. Detta hade man insett redan tidigare. Korpen var guden Apollons budbärare till människorna och korparna Hugin och Munin bringade nyheter till Oden om allt som skedde i världen. Jag har tidigare läst att de tidigaste gudomarna i gamla religioner var en sorts avbildningar av fåglar. Många gudomar i Egypten har t ex fågelhuvud. Just detta med att vara närmare himlen än oss människor har alltid fascinerat (och förmodligen drivit oss att uppfinna flygfarkoster) och inspirerat. Det är på intet sätt nytt för kristendomen.
De änglar som kommer ner till oss på Jorden (rent hypotetiskt alltså) är de lägst stående änglarna. Någon kom på att det finns nio nivåer. De högst stående finns till bara för att tjäna Gud.
Även fast jag inte känner att änglar är helt för mig, att de är lite för mycket new age, har jag haft en del upplevelser med dem (detta gör att jag inte riktigt vet vad jag ska tro!). Den första var med min första wiccalärare. Han hade en väldigt stark övertygelse om änglar och sa, att när de kom snabbt kunde han se dem som snabba ljusblixtar mot taket. Det är ju ganska allmänt vedertaget att när man jobbar tillsammans andligt blir man påverkade av varandra. Precis detta hände, och vid ett tillfälle såg jag en sådan där blixt klart och tydligt. Det var väldigt fascinerande. Jag påstår inte att den där blixten just betydde att en ängel kom, men jag såg helt klart någonting! Vad det egentligen var kan man ju fundera över, men jag vet ju vad jag skulle vilja tro. :-)
Vid ett annat tillfälle skulle vi meditera. I meditationen kom änglar till mig. De visade mig en form, den såg ut som en pepparkaksform, av en människa. "Du är stöpt i en sådan här, men egentligen är du som oss." sa de. Det var innan jag hade läst eller hört något om "änglamänniskor", folk som hävdar att de är änglar i människokroppar. Haha! Ja, ni hör ju hur det här låter.
Ett mer personligt möte med en ängel hände en annan gång när jag mediterade hemma. Jag var inne i en fruktansvärd period och tänkte utföra någon slags rening. Jag sjönk ner i en avslappning och kallade på hjälp. Jag kände att den här gången var det något annorlunda som hände, för jag upplevde en enorm stillhet och tystnad, och luften runt omkring mig blev alldeles len och sval, som silke. Ett änglalikt väsen kom till mig, och kallade sig Karim. Det var ett androgynt väsen, varken man eller kvinna. Vi flög upp i luften, i svartheten och tomheten, och ängeln öppnade mitt inre. Min kropp var fylld med små, svarta, hemska skalbaggar som myllrade i tusental. Ängeln kraffsade ur dem och fyllde kroppen med ett strålande ljus och stängde ihop mig, innan vi sjönk neråt igen. Det här var flera år sedan, men jag minns det fortfarande väldigt tydligt.
En annan rolig händelse berättade en healer för mig, när jag gick i hennes meditationsgrupp för massa år sedan. Hon hade haft en rätt stor ängelfigurin på ett bord och en dag när hon gick i närheten av den kände hon något. Ängeln utstrålade energi! Med tanke på hur mycket kraft som kollektivt läggs på att upprätthålla tron på vissa saker är det ju inte så konstigt kanske. :-) Vi fick själva känna på det den kvällen.
Mitt sista minne som jag ska berätta var när jag genom denna healer gick en halv kurs i Hjärtats väg, som är värsta typen new age (jag var väl 19 eller nåt då). En kvinna från Göteborg eller nåt var inbjuden att hålla i detta och första dagen avslutades med en änglameditation. Någonstans i den somnade jag och snarkade tydligen ganska högt. Haha! Innehållet var inget som funkade för mig så jag sa tack och hej och återkom inte för dag två.
Jaja, nog talat om detta ämne. Vad man än vill tro om änglar så är det något som fascinerat mänskligheten länge och så kommer det nog att fortsätta.
Dokumentären påstod att änglar fanns i olika kulturer innan kristendomen och tog egyptiska gudinnor som Isis och Maat, och grekiska gudinnor som Nike och gudar som Hermes som exempel. Jag anser dock att vingar inte gör någon till en ängel. ;-) De kristna änglarna hade från början inga vingar, utan såg ut som vanliga män. Det var först när kristendomen blev statsreligion i Rom på 300-talet e.Kr. som vingar kom av att man såg på sina gamla gudar. Det var främst gudinnorna som hade vingar, som sagt, vilket ledde till att de kristna änglarna nu började se mer feminina ut och vara iklädda långa, böljande klädnader. "Ängel" betyder "budbärare", och det kan man säga är ängelns grundläggande uppdrag, att vara Guds budbärare. Om man ska ta sig mellan himmel och jord på snabbaste sätt så är det vingar som gäller. Detta hade man insett redan tidigare. Korpen var guden Apollons budbärare till människorna och korparna Hugin och Munin bringade nyheter till Oden om allt som skedde i världen. Jag har tidigare läst att de tidigaste gudomarna i gamla religioner var en sorts avbildningar av fåglar. Många gudomar i Egypten har t ex fågelhuvud. Just detta med att vara närmare himlen än oss människor har alltid fascinerat (och förmodligen drivit oss att uppfinna flygfarkoster) och inspirerat. Det är på intet sätt nytt för kristendomen.
De änglar som kommer ner till oss på Jorden (rent hypotetiskt alltså) är de lägst stående änglarna. Någon kom på att det finns nio nivåer. De högst stående finns till bara för att tjäna Gud.
Även fast jag inte känner att änglar är helt för mig, att de är lite för mycket new age, har jag haft en del upplevelser med dem (detta gör att jag inte riktigt vet vad jag ska tro!). Den första var med min första wiccalärare. Han hade en väldigt stark övertygelse om änglar och sa, att när de kom snabbt kunde han se dem som snabba ljusblixtar mot taket. Det är ju ganska allmänt vedertaget att när man jobbar tillsammans andligt blir man påverkade av varandra. Precis detta hände, och vid ett tillfälle såg jag en sådan där blixt klart och tydligt. Det var väldigt fascinerande. Jag påstår inte att den där blixten just betydde att en ängel kom, men jag såg helt klart någonting! Vad det egentligen var kan man ju fundera över, men jag vet ju vad jag skulle vilja tro. :-)
Vid ett annat tillfälle skulle vi meditera. I meditationen kom änglar till mig. De visade mig en form, den såg ut som en pepparkaksform, av en människa. "Du är stöpt i en sådan här, men egentligen är du som oss." sa de. Det var innan jag hade läst eller hört något om "änglamänniskor", folk som hävdar att de är änglar i människokroppar. Haha! Ja, ni hör ju hur det här låter.
Ett mer personligt möte med en ängel hände en annan gång när jag mediterade hemma. Jag var inne i en fruktansvärd period och tänkte utföra någon slags rening. Jag sjönk ner i en avslappning och kallade på hjälp. Jag kände att den här gången var det något annorlunda som hände, för jag upplevde en enorm stillhet och tystnad, och luften runt omkring mig blev alldeles len och sval, som silke. Ett änglalikt väsen kom till mig, och kallade sig Karim. Det var ett androgynt väsen, varken man eller kvinna. Vi flög upp i luften, i svartheten och tomheten, och ängeln öppnade mitt inre. Min kropp var fylld med små, svarta, hemska skalbaggar som myllrade i tusental. Ängeln kraffsade ur dem och fyllde kroppen med ett strålande ljus och stängde ihop mig, innan vi sjönk neråt igen. Det här var flera år sedan, men jag minns det fortfarande väldigt tydligt.
En annan rolig händelse berättade en healer för mig, när jag gick i hennes meditationsgrupp för massa år sedan. Hon hade haft en rätt stor ängelfigurin på ett bord och en dag när hon gick i närheten av den kände hon något. Ängeln utstrålade energi! Med tanke på hur mycket kraft som kollektivt läggs på att upprätthålla tron på vissa saker är det ju inte så konstigt kanske. :-) Vi fick själva känna på det den kvällen.
Mitt sista minne som jag ska berätta var när jag genom denna healer gick en halv kurs i Hjärtats väg, som är värsta typen new age (jag var väl 19 eller nåt då). En kvinna från Göteborg eller nåt var inbjuden att hålla i detta och första dagen avslutades med en änglameditation. Någonstans i den somnade jag och snarkade tydligen ganska högt. Haha! Innehållet var inget som funkade för mig så jag sa tack och hej och återkom inte för dag två.
Jaja, nog talat om detta ämne. Vad man än vill tro om änglar så är det något som fascinerat mänskligheten länge och så kommer det nog att fortsätta.
Stämningsfullt
Usch, vad det är svårt att komma igång med pluggandet. Har en tenta i litteraturvetenskap som kommer upp snart. Klarade min tenta i språkhistoria iallafall so it´s all good.
Ser löjligt mycket fram emot stundande julyra. Jag är inte en sån som tycker att det är jobbigt och stressande med julen, iallfall inte sedan jag och min man började stanna HEMMA på julafton (förra året), allt tidigare farande tog bort en del av glädjen. Det är hemma jag vill vara, eller en plats som känns som hemma (som när vi var hos farmor jämt när jag var yngre), jag vill ha det lugnt och skönt och ingen stress eller höga ljud. Jag vill bara njuta av stämningen, Kalles jul på tv och äta massa gott. Har massa roliga bakprojekt i år. Saffransskorpor står högst på listan, efter att ha sett Leilas jul, och jag funderar på att ge bort det till covenet när vi ses nästa gång. :-) En liten yule-gåva.
Jag kunde inte hålla mig igår, jag pyntade om på altaret. Nu står där min svartglittriga hjort som jag köpte på Lager Haus, min stora vackra sol från Tiimari, mina yule-kort, min kittel med ett ljus i och lite annat som är mer standard. Det blev så fint och mysigt. :-) Åh, jag hoppas yule-ritualen blir utskickad snart!!!
I förrgår fick jag äntligen prata lite med min syster på msn! Hon har ju flyttat till Tyskland. Diskussionen om hennes borttappade mössor var rätt kul. :-)
Ser löjligt mycket fram emot stundande julyra. Jag är inte en sån som tycker att det är jobbigt och stressande med julen, iallfall inte sedan jag och min man började stanna HEMMA på julafton (förra året), allt tidigare farande tog bort en del av glädjen. Det är hemma jag vill vara, eller en plats som känns som hemma (som när vi var hos farmor jämt när jag var yngre), jag vill ha det lugnt och skönt och ingen stress eller höga ljud. Jag vill bara njuta av stämningen, Kalles jul på tv och äta massa gott. Har massa roliga bakprojekt i år. Saffransskorpor står högst på listan, efter att ha sett Leilas jul, och jag funderar på att ge bort det till covenet när vi ses nästa gång. :-) En liten yule-gåva.
Jag kunde inte hålla mig igår, jag pyntade om på altaret. Nu står där min svartglittriga hjort som jag köpte på Lager Haus, min stora vackra sol från Tiimari, mina yule-kort, min kittel med ett ljus i och lite annat som är mer standard. Det blev så fint och mysigt. :-) Åh, jag hoppas yule-ritualen blir utskickad snart!!!
I förrgår fick jag äntligen prata lite med min syster på msn! Hon har ju flyttat till Tyskland. Diskussionen om hennes borttappade mössor var rätt kul. :-)
Jess säger:
just praktiska bitar är lite knepiga faktiskt. jag har tappat bort alla mina mössor, och müste köpa mer kläder. lägger ner nära 100 spänn i veckan pü tvätteri ocksü..och har ännu ingen tysk telefon...en del saker gür sjukt lüngsamt och det är svürt att fü fart pü annat.
Jess säger:
jag trivs bra och sü nu, relativt, men att fü ordning pü sünt där är lite svürt
Jess säger:
och ska flytta till eget nästa ür har jag bestämt
Jag säger:
Way to go! Men då måste du nästan ha ett jobb till va? Träligt att du tappat bort mössorna! Du som hade flera stycken! Hur tror du det hände?
Jess säger:
nej det ska inte behövas, jag ska tjäna tillräcklilgt, det är bara grejen med att fü ihop en handpenning och sünt, och nügon som kan ta mitt rum. men dü bor jag i förort men det är ok.
Jess säger:
haha, tror o tror en glömde jag pü station häromdagen och den andra pü en krog
Jag säger:
Du får vara rädd om dina mössor! De trivs inte om de blir lämnade ensamma. Du får börja ha på dig dubbla mössor så de får sällskap av varandra när du glömmer dem!
Jess säger:
hahahaha ja just det, där har vi lösningen men du, jag ska nog hem o brassa käk nu.
Jag säger:
Nu låter du som farsan.
Jess säger:
Ja, det är en av hans fraser ja!
Hämnd
Hämnd är en väldigt stark drift. Många går långt för att få hämnd. Vad är det som är så lockande? Vad får man egentligen ut av det? Om man lyckas trycka till någon, känner man sig då rättfärdigad? Är det en strävan efter statushöjning? Vissa menar att allt vi gör har med status att göra. Jag skulle inte vilja påstå att jag själv har ett särskilt stort hämndbegär, jag kan inte minnas att jag regelrätt har hämnats på någon eller känt ett starkt behov av det. Det beror väl lite på ens läggning... Jag menar inte att jag själv är Gudinnans bästa barn, för visst kan jag få impulser, men jag agerar inte efter dem.
En intressant fråga kan vara hur wicca ställer sig till hämnd? Naturligtvis finns det inget givet svar. Det går bara att hänvisa till: Gör vad du vill så länge du inte skadar någon, inklusive dig själv. Ett svensk ordspråk lyder också: Hämnden är ett svärd, som sårar den som drar det. När jag gick på lågstadiet fanns det en text på guldpapper uppsatt i mitt klassrum, med ett budskap som präntades in i våra små huvuden: Det du vill att andra ska göra mot dig, det ska du också göra mot dem. Dessa budskap tycker jag är bra riktlinjer, men hur lätt är det att ta ett steg tillbaka och objektivt iakttaga en situation? Man känner sig upprörd, förorättad och emotionell. Men hämnden förblir inte ohämnad, och just därför är den ett dubbeleggat svärd.
Jag förespråkar på intet sätt en flathet, att man helt sonika vänder andra kinden till. Det löser nog inga konflikter, såvida man inte helhjärtat kan avskärma sig från händelser och känslor. Det vet jag inte många som kan. Man bör visa sin ståndpunkt och slåss för vad man tror på. Men när jag pratar om hämnd, menar jag att ta det ett steg längre, att gå till personangrepp och vara rent elak, kanske ljuga och förtala. Hämnd är när argumenten har tagit slut. Jag tror, att allt man ger ut får konsekvenser för en själv, på olika plan. Allt du sänder ut sköljer igenom dig, det påverkar dig och lämnar ingen oberörd.
Hmmm... det är svåra saker det här, men väl värda att fundera över. Hur agerar du själv när du blir utsatt för en oförrätt? Bara en retorisk fråga.
En intressant fråga kan vara hur wicca ställer sig till hämnd? Naturligtvis finns det inget givet svar. Det går bara att hänvisa till: Gör vad du vill så länge du inte skadar någon, inklusive dig själv. Ett svensk ordspråk lyder också: Hämnden är ett svärd, som sårar den som drar det. När jag gick på lågstadiet fanns det en text på guldpapper uppsatt i mitt klassrum, med ett budskap som präntades in i våra små huvuden: Det du vill att andra ska göra mot dig, det ska du också göra mot dem. Dessa budskap tycker jag är bra riktlinjer, men hur lätt är det att ta ett steg tillbaka och objektivt iakttaga en situation? Man känner sig upprörd, förorättad och emotionell. Men hämnden förblir inte ohämnad, och just därför är den ett dubbeleggat svärd.
Jag förespråkar på intet sätt en flathet, att man helt sonika vänder andra kinden till. Det löser nog inga konflikter, såvida man inte helhjärtat kan avskärma sig från händelser och känslor. Det vet jag inte många som kan. Man bör visa sin ståndpunkt och slåss för vad man tror på. Men när jag pratar om hämnd, menar jag att ta det ett steg längre, att gå till personangrepp och vara rent elak, kanske ljuga och förtala. Hämnd är när argumenten har tagit slut. Jag tror, att allt man ger ut får konsekvenser för en själv, på olika plan. Allt du sänder ut sköljer igenom dig, det påverkar dig och lämnar ingen oberörd.
Hmmm... det är svåra saker det här, men väl värda att fundera över. Hur agerar du själv när du blir utsatt för en oförrätt? Bara en retorisk fråga.
Yule/hjul
Nu är det natt och efter att ha läst massa kristna uppenbarelser (plugg) om hur jäkla sunkiga vi människor är, hur mycket allt kroppsligt måste föraktas, nedvärderas och undvikas kände jag såklart för att motpola lite genom att läsa om wicca och nästa högtid, Yule.
Jag vet ju sedan tidigare att Yule (enligt övervägande många källor åtminstone) är identiskt med vårt svenska ord hjul. Men nu fick jag lära mig att Jolnir (isländska) är ett annat namn för Oden. :-) Vad som slog mig mest när jag läste på en sida, och fick se ett hjul på bild var detta: Hjulet ser ju faktiskt ut som en sol! Då frågar man sig själv varför man aldrig har sett det innan, när det är så uppenbart.
Vid Yule firar vi solen, som nu efter årets längsta natt "återföds" och återigen börjar tillta i styrka. Med ljus och eldar lockar man solen och värmen närmre. I solens återvändande ser vi också den nyfödde Guden, och löftet om en ny vår. Tjohej! Nu blev jag glad när jag tänkte på det. :-) Det är viktigt att hålla modet uppe under vinterhalvåret här i Norden, inte konstigt att våra förfäder ville parta loss. ;-)
Var välsignade!
Jag vet ju sedan tidigare att Yule (enligt övervägande många källor åtminstone) är identiskt med vårt svenska ord hjul. Men nu fick jag lära mig att Jolnir (isländska) är ett annat namn för Oden. :-) Vad som slog mig mest när jag läste på en sida, och fick se ett hjul på bild var detta: Hjulet ser ju faktiskt ut som en sol! Då frågar man sig själv varför man aldrig har sett det innan, när det är så uppenbart.
Vid Yule firar vi solen, som nu efter årets längsta natt "återföds" och återigen börjar tillta i styrka. Med ljus och eldar lockar man solen och värmen närmre. I solens återvändande ser vi också den nyfödde Guden, och löftet om en ny vår. Tjohej! Nu blev jag glad när jag tänkte på det. :-) Det är viktigt att hålla modet uppe under vinterhalvåret här i Norden, inte konstigt att våra förfäder ville parta loss. ;-)
Var välsignade!
Voluspá
Att läsa litteraturvetenskap är riktigt, riktigt kul och när min diktning om det gudomliga. Det var länge sedan jag kände mig så uppfylld och inspirerad till att dikta själv. Jag har läst grekiska dikter, romerska och nordiska. I dag tog jag mig an Voluspá, (Valans spådom. Vala=völva, sierska) som handlar om jordens tillkomst, undergång och hur den återuppstår på nytt. Jag upplevde något mycket märkligt, medan jag satt i min ensamhet och läste den högt. Jag blev otroligt känslomässigt berörd! Det stockade sig i halsen och tårades i ögonen. Jag kan inte säga varför. Några verser jag gillar bäst är:
"Hör mig, alla
heliga ättlingar,
hög som låg
av Heimdalls barn.
Du vill, Valfar,
att väl berättas
vad folk sade förr,
det första jag minns."
"Vart hon än kom
kallades hon Heid,
spåvisa völvan,
spöet gav hon makt.
Sejda kunde hon,
sejdade rusig,
var alltid älskad
av onda kvinnor."
"Urträdet jämrar sig,
jätten slipper lös,
den skälver, Yggdrasils
ask, stående."
"Surt far från söder
med svedande eld,
solen blänker
i svärdet från gudarna.
Klippblock rasar
och ramlar gör troll,
folk går till Hel
och himlen rämnar."
"En sal vackrare
än solen ser hon,
täckt med guld
på Gimle.
Där skall alla
de ärliga bo
och för evigt
älska och njuta."
Jag tror själva temat är ganska allmängiltigt. I en annan bok jag har står det att temat är symboliskt: alla erfar vi ständigt olika typer av död och återuppståndelse. Kanske inte konstigt att man berörs... Jag började också tänka på hur jag uppfattar de nordiska gudarna, att de är de enda jag ser som... fristående, som egna personligheter. I alla andra pantheoner tänker jag mig gudarna och gudinnorna som aspekter. Jag undrar om det är för att jag känner ett starkare, historiskt band till mina förfäders gudar? För att de är mer sammankopplade med landet och rytmerna här, mer personifierade? Och betyder det att jag borde vända mig till dem i mitt praktiserande?
Jag åkte förresten på en sådan rolig läxa förra veckan som jag har velat skriva om. Vi har haft lite kortare grupparbeten och jag störde mig lite på en kille i min grupp. Inför nästa gång tänkte jag "Jag ska plugga riktigt ordentligt så jag kan sätta honom på plats!" Så jag läste och läste, gjorde uppgiften och kände mig superförberedd för att knäppa honom på näsan. Jag tror till och med att jag tänkte (pinsamt, pinsamt!) "Jag ska krossa honom!" Så jag åkte dit, han var sen, och vi andra diskuterade och jag hade full kontroll. Sedan kom han, sa att texten var svårtolkad (jag förstod inte alls varför, för mig fanns inga frågetecken) och började dra värsta intelligenta, skarpsynta tolkningarna av texten. Jag kände att "Jäklar..." och fick se mig ganska slagen, iallafall gällande min stolthet. Motvilligt kände jag mig mycket imponerad och slängde sedan all stolthet överbord. Jag skrattade gott åt mig själv och kände mig nöjd över att jag inte dåraktigt försökte hävda mig. Det var en ödmjukande upplevelse.
"Hör mig, alla
heliga ättlingar,
hög som låg
av Heimdalls barn.
Du vill, Valfar,
att väl berättas
vad folk sade förr,
det första jag minns."
"Vart hon än kom
kallades hon Heid,
spåvisa völvan,
spöet gav hon makt.
Sejda kunde hon,
sejdade rusig,
var alltid älskad
av onda kvinnor."
"Urträdet jämrar sig,
jätten slipper lös,
den skälver, Yggdrasils
ask, stående."
"Surt far från söder
med svedande eld,
solen blänker
i svärdet från gudarna.
Klippblock rasar
och ramlar gör troll,
folk går till Hel
och himlen rämnar."
"En sal vackrare
än solen ser hon,
täckt med guld
på Gimle.
Där skall alla
de ärliga bo
och för evigt
älska och njuta."
Jag tror själva temat är ganska allmängiltigt. I en annan bok jag har står det att temat är symboliskt: alla erfar vi ständigt olika typer av död och återuppståndelse. Kanske inte konstigt att man berörs... Jag började också tänka på hur jag uppfattar de nordiska gudarna, att de är de enda jag ser som... fristående, som egna personligheter. I alla andra pantheoner tänker jag mig gudarna och gudinnorna som aspekter. Jag undrar om det är för att jag känner ett starkare, historiskt band till mina förfäders gudar? För att de är mer sammankopplade med landet och rytmerna här, mer personifierade? Och betyder det att jag borde vända mig till dem i mitt praktiserande?
Jag åkte förresten på en sådan rolig läxa förra veckan som jag har velat skriva om. Vi har haft lite kortare grupparbeten och jag störde mig lite på en kille i min grupp. Inför nästa gång tänkte jag "Jag ska plugga riktigt ordentligt så jag kan sätta honom på plats!" Så jag läste och läste, gjorde uppgiften och kände mig superförberedd för att knäppa honom på näsan. Jag tror till och med att jag tänkte (pinsamt, pinsamt!) "Jag ska krossa honom!" Så jag åkte dit, han var sen, och vi andra diskuterade och jag hade full kontroll. Sedan kom han, sa att texten var svårtolkad (jag förstod inte alls varför, för mig fanns inga frågetecken) och började dra värsta intelligenta, skarpsynta tolkningarna av texten. Jag kände att "Jäklar..." och fick se mig ganska slagen, iallafall gällande min stolthet. Motvilligt kände jag mig mycket imponerad och slängde sedan all stolthet överbord. Jag skrattade gott åt mig själv och kände mig nöjd över att jag inte dåraktigt försökte hävda mig. Det var en ödmjukande upplevelse.
Samhain
Hej på er därute i höstmörkret! Hoppas att ni har haft en fin Samhain. Det har jag - tre gånger! ;-)
Första gången firade jag med covenet. Detta var i fredags och vi åkte ut till en stuga som en av oss äger. Där fanns ingen el och inget vatten och det var ruskigt kallt. Men så mysigt! Det blev en underbar kväll med ritual, skratt, god mat och en del vin. När vi skulle sova och låg där i rad på bäddsoffor, sängar och madrasser kändes det bara så fint. Ljuset från ritualen brann fortfarande i min kittel som stod vid kaminen och det kändes lite som att vara hemma på sätt och vis. Jag känner att jag hör samman med de här människorna och det är en fantastisk känsla. Jag låg som sagt där och kände mig behagligt trött efter ritualen och all mat. Ljuset i kitteln gjorde vackra mönster i taket och ville inte att ögonblicket skulle ta slut.
Andra gången (lördag) var inte lika mycket firande som bara en enkel sammankomst. Det var med vitkagruppen och vi for ut i skogen och satte upp marshaller i hållare i en cirkel, tände en brasa (detta var vid en rastplats) och kallade in riktningarna och jag åkallade Guden och Gudinnan. Sedan åt vi mat och planerade vidare inför nästa stormöte.
Efteråt åkte jag in till stan för att äta middag ute med min man och fira att vi då hade varit gifta (borgerligt) i ett helt år. Tiden går så förvirrande fort.
Tredje gången jag firade var igår kväll, på "riktiga" Samhain. Det blev väldigt lugnt och bara lite stilla begrundan framför altaret med alla ljus tända. Jag satt och funderade lite och drog som vanligt ett tarotkort fram till nästa högtid; Yule. Det blev elemental of pentacles (som är page i pentagram) och på kortet ser man en gammal gnom med vitt skägg som plirande ser på en bakom axeln. Han står vid en ingång i ett träd och trädets rötter slingrar sig över marken. Jag gillar verkligen det här kortet. :-) Tarotleken jag använder är förresten Pagan Tarot. Någon gång förra året gjorde jag en liten hemsida där jag skrev mina tolkningar av korten i stora arkanan. Nu när jag gick in på den igen såg jag att jag bara hade skrivit om de kort jag hittat bilder till, så jag får väl lägga till resten snart. Det finns ju i min BoS. Sidan finns här om ni är intresserade. Själva tarotleken kan jag rekommendera, jag gillar den mycket.
Igår skjutsade vi också min älskade lillasyster till flygplatsen. Jag är ganska sjuk i förkylning så min självbehärskning var rätt kass. Det blev en del tårar. När jag fick sms från henne när hon hade kommit fram till stället hon ska bo på grät jag igen. Denna gång av lättnad. Jag kom förresten på att jag är den enda av mina systrar som inte har arbetat utomlands nu! Känns konstigt.
På söndag blir det spännande, då ska vi ha nästa wiccaträff. Temat är Gudinnan och vi ska träffas hemma hos en tjej och ta med allt vi associerar med temat. Det blir säkert jättetrevligt! :-) Ska försöka knåpa ihop en guidad meditation också. Det kan dock bli svårt eftersom min nya kurs verkar rätt knölig. Mycket att läsa och jag ska faktiskt alldeles strax sätta igång för jag har varit och hämtat min kurslitteratur som hamnade hos posten. 864 kronor för två böcker. Hade jag köpt den ena på akademibokhandeln hade bara den kostat 800! Behöver jag säga att boken är tjooooooock?
Ta hand om er