Medan jag väntade på att maken skulle kravla sig ur sängen i går morse, satt jag ute i det soliga vädret och slog på måfå upp en sida i Wicca (av Vivianne Crowley). Jag insåg att det fortfarande, efter alla år, är min favoritbok om wicca! Javisst, hon skriver mycket ifrån ett jungianskt perspektiv, men det är något jag personligen uppskattar, och även de delar som är mer renodlat wicca tycker jag är lysande och väldigt utförliga. Men det mesta pratet om chakran hit och dit kan jag vara utan. Historiedelen är också något som har blivit kritiserat, men jag har en nyare upplaga (tryckt 2003) där jag tror att den har snyggats till lite.

Den rubrik jag började läsa under var "The persona and change". Där stod bland annat om en fas som många wiccaner (och häxor, om man ska skilja på begreppen) går igenom, nämligen att överbelamra sig med ockulta smycken och dramatiska kläder och smink. Jag kan känna igen mig i detta genom att jag hade en sådan period innan och ett tag efter jag stötte på wicca. Det började med mitt uppblomstrande intresse för magi och det ockulta när jag var 15. Jag hade alltså en ganska utmärkande klädstil redan när jag kom i kontakt med wicca.

Enligt Crowley sker detta för att vi försöker personifiera oss med Häxan som arketyp och symbol. Alla har vi en uppfattning om vem häxan är och hur hon ser ut, vi har lockande förebilder om kvinnor från mytologi och sagor som har makt, karisma och kunskap. När jag hade min första lärare blev jag till och med uppmuntrad till denna personifiering. Varje dag den första tiden skulle jag titta mig i spegeln och säga "Jag är en häxa". Crowley skriver också om faran i att stanna i den här fasen, till slut är det allt du är i andras ögon, du tappar bort ditt eget jag. Jag tror att det kan finnas tillfällen då det kan vara gynnsamt att kunna dra kraft ur en arketyp, men det är inte något man ska leva i 24/7. Till en början kan man gå upp mer i det, men sedan är det något som finns mer subtilt införlivat inom en.

Jag tror att personer som kommer i kontakt med wicca genom coven i dag, möter en annan verklighet. Här är förebilderna verkliga personer av kött och blod, inte Morgan Le Fay eller Kirke. En mer jordnära och vardagsnära identifiering borde alltså äga rum, kanske parallellt med häxan som arketyp fast den inte ges lika stort utrymme. Det finns ingen klädkod till vardags för wiccaner, inga mantlar och inga klänningar i krossat sammet.

Ett diskret halssmycke, det är dit jag har kommit i dag och det är jag ganska glad för. Jag har haft min fas! :)

Ikväll satt jag en timme i skogen och spanade efter rådjur. Tyvärr såg jag bara ett precis när jag kom, så resten av tiden hänföll jag åt diverse tankar. Det finns inte så många personer som jag har kommit så värst nära under mitt liv, jag hade till exempel en oerhört osocial period när jag var mellan 17-22 ungefär. Det har dock funnits personer... Man blir lite ledsen när man tänker på att man har fått lämna dessa personer bakom sig för att vandra vidare på sin livsväg. Jag vet att det är lönlöst att fundera över hur det hade sett ut om man man hade fortsatt vara vänner, men det är svårt att låta bli.

Jag undrar varför det alltid måste vara så absolut, så svart eller vitt? Jag (eller kombinationen jag och andra personer) har svårt att finna en medelväg verkar det som. Antingen är det väldigt intensivt eller så är det inte alls. Finns det ingen kompromiss?! Jag tycker i och för sig om en intensiv, passionerad livshållning (det ligger väl i min romantiska natur), men funkar det i längden? Kommer det att driva bort folk som står mig nära? Är jag kapabel till lång vänskap, eller kommer mina relationer till andra männsikor alltid att vara som flyktiga irrbloss?

I dag har jag tagit det väldigt lugnt och njutit av det vackra vädret! På förmiddagen såg jag en buske där de små vårgröna löven precis börjat veckla ut sig, det gav magpirr! Jag fick också syn på vårens första, citrongula fjäril, som lite sömning fladdrade runt. På eftermiddagen pysslade jag lite i trädgården, jag klippte bland annat ned björnbärsbusken. Den var för jäkla stor, hängig och halvtorkad. Jag hoppas att den kommer igen med ny växtkraft!

Efter att ha slitit en stund satte jag mig på altanen. Himlen var fantastiskt blå och solen sken. Vinden var inte kall. Jag filosoferade lite över att jag trots allt är ganska ensam här, förutom min man. Men det känns okej ändå, den största delen av min personlighet är en ensamvarg. Visst kan jag ibland sakna gemenskap, men jag vet ju att jag har vänner även om de inte finns i min omedelbara närhet.

Jag lade mig på rygg och iakttog fiskmåsarna som svävade ovanför, de såg så bekymmerslösa ut. Ljuset från den låga eftermiddagssolen fick dem att se ut som gyllene kors. Då skulle man ha varit kristen. Himlen var så vid att jag kände mig mycket liten där jag låg. I fjärran hörde jag om och om igen den magiska korpsången. Katterna svansade runt mig och en använde mig som sovplats en stund. Där låg vi, katten och jag, och bara var.

Nu på kvällen fick jag syn på den växande månen genom fönstret. Jag gick ut och satte mig i en stol och njöt åter igen av himlens vidd och naturens skönhet. En ofantlig mängd stjärnor log ner från mörkret. Jag vred nästan nacken ur led för att kunna se så många som möjligt. Det var som om de viskade till mig. Månen lyste med ett starkt sken och jag kände att Hon var närvarande.

Jag hoppas att morgondagen också tillåter dylika upplevelser!

I kväll kände jag hur det kliade i fingrarna efter att få skapa! Alltså ordnade jag lite workshop här hemma med lera och färger. Det håller på att bli två halsband, ett med valfri mångudinna och ett med Den Gröne Mannen. Så här ser det ut så här långt, inte riktigt färdigt:

I dag hade jag det stora onöjet att vara med om en läskig tågolycka. Tåget hade bara åkt några minuter och var just på väg förbi ett mindre samhälle när lokföraren tutade och därefter stod på bromsen. Sedan hördes en hög smäll och det skakade under tåget. "Jäklar, nu körde vi på ett rådjur!" tänkte jag. Tåget stannade och en bränd lukt kändes. Strax därpå sa föraren med skakad röst i högtalaren att det hade skett en olycka och att vårdpersonal var tillkallad. Då förstod man att det rörde sig om minst en människa.

Alla fick flytta bakåt i tåget, där vi satt medan luften långsamt blev varmare och syret minimalt. Ambulans kom, sedan polis och massa annat folk. Men vi fick inte gå ut. Vi blev uppmanade att inte titta ut genom fönstren. Vi såg personal vandra omkring utanför tåget med handskar, kameror och ficklampor. Otäckast var när jag såg två personer bära en liksäck mot tågets bakre del.

Efter tre timmar evakuerades vi. Vi fick först höra att tåget skulle fortsätta till nästa station, eftersom de inte kunde garantera att allt var "röjt". Det fanns ju barn på tåget och de ville inte riskera att de skulle få se något otäckt. Men av okänd anledning kom bussar till platsen i stället. Vi fick hjälp att lyftas ner från tågets främre del. En kvinna visade sig vara väldigt chockad eftersom hon hade sett något när det hände. Jag tackar gudarna att jag inte råkade se något, jag hade inte velat ha det på näthinnan!

När jag gick runt tåget var jag förstås tvungen att titta lite. Glaset vid föraren hade ett stort märke. Man känner att människan är väldigt skör... Jag funderade också mycket på hur man klarar av ett jobb där man fysiskt och psykiskt måste ta hand om sådana här saker. Hur orkar man?