Färgers psykologi
Hur det nu kommer sig, får jag ett utskick från "Karriär" någon gång då och då till min mail. Ibland står det något intressant, som i dag då man kunde läsa om vilka signaler färgen på våra kläder ger vid en anställningsintervju. Vitt och svart funkade för mig senast!
Jag undrar förresten varför det som uppfattas som feminint ska undvikas enligt artikeln...?
Välj rätt klädfärg till anställningsintervjun
Det är viktigt att ha rätt färg på kläderna vid anställningsintervjun. Färger ger olika signaler och karriärtidningen Shortcut konstaterar att rött ska undvikas. Den färgen signalerar mod och styrka och man kan då uppfattas som besvärlig. Grått ger ett karaktärsfattigt intryck. Vill man uppfattas som stabil och jordnära ska man bära brunt eller beige. Vitt är intetsägande och säger ingenting om karaktären. Svart och blått signalerar business och elegans – näringslivets färg. Orange ger intryck av kreativitet och gult är intellektets färg som passar kunskapsbaserade jobb. Grönt signalerar empati och miljömedvetenhet och passar exempelvis jobb inom omsorgen. Med turkosa kläder verkar man frisk och ungdomlig, renlig och hygienisk. Rosa, slutligen, ska också normalt undvikas eftersom det verkar omodernt och feminint.
Men som vanligt gäller att inte överdriva och att anpassa sig till den aktuella situationen. Ibland kan exempelvis rött trots allt vara helt rätt.
Källa: Shortcut
Mytologi
Nu vankas det ett ganska självutlämnande och svamligt inlägg men... strunt samma.
En av mina absolut största passioner är mytologi. Från att ha varit ett barn som älskade sagor och sägner, blev jag en tonåring som slukade mytologi. Åh, jag hade fantastiska kasettband med vad jag tror var folksagor, när jag var liten! Allt såg jag i de mest levande bilder; floder som flöt av honung och vin, flickan som av vågorna slets ner till havsfolkets palats... Jag har alltid känt att det finns en annan slags sanning där bakom berättelserna; en inre sanning som kan skänka tröst och vägledning. Det finns något som genljuder i symbolerna, i hjältens motgångar och slutliga seger. 
För vägledning har jag behövt i livet, som stundom har varit ganska trassligt och där det inte funnits någon vuxen i min närhet att vända sig till. När jag var 11 år skilde sig mina föräldrar, och trots att det gick lugnt till, blev jag ändå otroligt ledsen och fick känslor av meningslöshet. Jag misstänker att jag kan ha varit deprimerad under den tiden, eftersom jag har minnesluckor och det jag minns inte är... så positivt. Som tidig tonåring läste jag ganska mycket om psykologi och diagnoser eftersom jag trodde att jag möjligtvis var bipolär (jag kunde helt enkelt inte godta förklaringen att de flesta tonåringar hade sådana känslor...). Jag har en väldigt introvert personlighet och jag tror att det gör att jag stänger inne ganska många känslomässiga impulser. Jag blir ofta överväldigad av mina känslor och har svårt att visa vrede (något jag dock lärt mig bättre på senare år). En extrovert person - inbillar jag mig - är kanske skickligare på att rikta känslorna utåt och bort från sig.
Jag har alltså sedan ganska tidig ålder legat i konflikt med mig själv, haft känslor av att livet varit meningslöst och att jag inte räcker till. Detta nådde en kulmen när jag var 18 år och fattade ett fruktansvärt dåligt beslut. Det var då jag först blev på riktigt medveten om den psykologiska så kallade Skuggan inom mig, våra mörka aspekter som vi vill förtränga och inte känna av. Jag upplevde att min självbild för evigt var förändrad, min kärna splittrad och jag visste varken upp eller ner, ut eller in.
"Människan befinner sig alltså ursprungligen i ett tillstånd av okunnighet fram till dess hon blir medveten om konflikten mellan att vilja och att kunna. Neurosen är ett inom-mentalt tillstånd som innebär att man befinner sig i konflikt med sig själv.
För Jung, liksom för valentinianerna, är det ur insikten om oppositionsproblemet som den större, verkliga, individualiteten eller självmedvetandet kan födas. Denna process leder fram till vad Jung kallar insikten om Skuggan, som motsvaras av fallet ner i världen inom gnosticismen. Fallet får som konsekvens att en hemlängtan eller längtan efter Självet uppträder. Hos Jung förekommer detta som en längtan efter helhet. Både för gnostikerna och för Jung är det väsentliga inte perfektion utan helhet." (Kurt Almqvist, "Att läsa Jung" 1997, s. 70)
I ett religionsarbete (kan hämtas här) sammanfattas individuationsprocessen:
Det är den process då de medvetna och omedvetna delarna i en person kommer i kontakt, lär sig respektera och förstå varandra. Målet är att alla delar av psyket ska kunna samexistera, och finnas utan att motverka varandra, för att uppnå en helhet och harmoni. Individuationen är alltså målet med personlig utveckling, ett självförvekligande, och då arketypen Självet framträder. I stora drag består individuationen av tre delar. I den första lever man ’omedveten’. Därefter sker någon sorts kris, då det omedvetna börjar bryta igenom; göra sig påmint. I den tredje fasen närmar sig personen sitt Själv mer och mer." (Ulla Wändel Liminga, s. 9)
Den gamle grekiske filosofen Empedokles skrev om två begrepp i tillvaron, som jag översätter till Kärlek och Splittring (Love and Strife på eng.), harmoni och kaos. Allt är i ständig rörelse beroende på dessa två krafter. Kanske kan man sammanföra Empedokles och Jung. Kanske måste vi bli medvetna om dessa krafter och isärdragna av Splittringen för att individuationen ska äga rum och sann harmoni och integration ska uppstå. 
Men då är frågan, om allt är i ständig rörelse, vilket verkar troligt (panta rei), vad händer efter sista skedet i individuationsprocessen? Börjar den om, fast i annan form? Kanske finns fler teorier om detta om man fördjupar sig. Jag måste leta!
Hur som helst, genom att hamna i kris när jag var 18 har sökandet efter förnyad helhet varit livsnödvändig. Jag har tyvärr inte nått fram än och jag söker fortfarande efter redskap och förståelse. Jag försöker att formulera nya regler och förhållningssätt som är personliga och inte påtvingade av samhället, men som ändå inte kontrasterar alltför mycket och skapar mer onödig splittring. Genom myterna försöker jag att förstå både min personliga och den kollektiva resan mot helhet, självmedvetenhet, integration och visdom.
Nytt jobb
Jag har en väldigt god, väldigt vardaglig nyhet att komma med. Mitt vikariat på SFI går ut nästa vecka, men i går blev jag faktiskt erbjuden en ny tjänst i min hemstad, efter att ha varit på intervju dagen innan. Det är som 50 % lärare på SFI och 50 % lärare på språkintroduktionen för nyanlända ungdomar. Dessa ungdomar kommer till Sverige som flyktingar helt ensamma och mitt hjärta blöder redan för dem! Hur ska detta gå? Jag ber om att jag förhoppningsvis kan vara en källa till en viss trygghet i denna kaotiska värld vi lever i...
Men jag är jätteglad att slippa återvända till telefonintervjuandet!
Sweden Rock - symbolernas Mecka
För några veckor sedan var jag på Sweden Rock Festival. Precis utanför själva festivalområdet är en skapligt stor marknad med diverse bandtröjor, smycken, mat m.m. I ett av smyckesstånden såg jag en närmast bisarr mängd pentagram. Jag har faktiskt aldrig sett en sådan mängd olika variationer på ett och samma ställe! Det fanns till och med ett ganska utpräglat wiccanskt; en platta med ett pentagram och månfaserna. Jag blev rätt full i skratt över detta överflöd!
Den symbol som helt klart dominerade i tatueringar och halsband som bars, var torshammaren. Såg det bara på män, men så är det ju män som dominerar i antal på festivalen också. Jag fick stor lust att göra en privat undersökning, vilket guldläge att fråga ut folk varför de bär just den symbolen och vad den betyder för dem!
Det blev inte något pentagram för mig, utan ett underbart ankh-kors i silver. Jag har varit på jakt efter ett ganska länge och nu hittade jag ett jag verkligen gillade. Me happy!
Före och efter Midsommar
Ja, som ni såg i inlägget innan har jag redan firat Midsommar/Litha. Det egentliga sommarsolståndet infaller imorgon, den 21:a, men då jobbar jag. Att fira efter en arbetsdag, när planen var att släpa ut massa saker i skogen, kändes inte så lockande. Det var jobbigt nog på en ledig dag! ;)
Jag hade två jättehärliga timmar i skogen. Vädret hade klarnat upp och solen gav ett värmande sken, träden skyddande från blåsten. Till och med de annars så envisa och närgångna myggen lyste med sin frånvaro! Det var med andra ord nära perfektion. Det är SÅ VÄRT DET att ta sig ut i naturen, med tung packning som ger träningsvärk i armarna dagen efter, med en ritual inpräntad i huvudet och bara ge sig hän. Att låta orden flyta, att lägga till en del vid stundens ingivelse, dofta rökelsen blandat med jordens doft, lyfta gudsljuset högt mot himlen och offra vin mot en sten.
Jag har fått frågan om banden i trädet. Det i guld är från i går och det gröna är från Beltane 2010. Det handlar förstås om lite magiskt arbete. Vid Samhain bränner jag nog upp dem i kitteln, jag får lite dåligt samvete när jag lämnar saker sådär som inte är biologiskt nedbrytningsbara!
Midsommar
Min bägare
Nu slipper jag skämmas - bägaren har efter minst två års dammande i ett skåp blivit putsad! Nu ser den åtminstone anständig ut, även om den skulle må gott av en omgång till. Med tanke på mina russinhänder blir det i framtiden. Tack Häxans putsmedel!
Med fullkomlig kärlek och tillit
Nu har jag suttit och läst några olika människors tankar om "In Perfect Love and Perfect Trust", en fras som förekommer i Wicca.
Ibland förekommer orden när vi ska träda in i cirkeln; Hur träder vi in? Med vilken intention? Hur bemöter vi våra covenmedlemmar?
Vi blir inte bara ställda frågan, vi blir utmanade, och ofta används athamen riktad mot personen på utsidan. Vi blir faktiskt temporärt hindrade från att träda in i cirkeln tills vi svarat. Men orden ska inte bara tomt återges, det ska inte bara vara ett minnestest. Frågan är inte hur vi känner inför de andra i cirkeln, om vi känner kärlek och tillit. Det är som en person skriver här, ett aktivt val. Vi använder vår vilja och intention när vi bemöter andra med fullkomlig kärlek och tillit. Därför är det helt rätt att bli utmanad med athamen, redskapet för vår vilja, och inte bägaren, redskapet för känslor.
Läs texten i länken, jag tyckte den var mycket bra!
Stundande Litha
I dag har jag haft en trevlig dag, med bland annat en stund i skogen. Underbart väder och doften av tallar och solvarm jord. Själen svävar liksom en bit ovanför marken då! Jag satt även med fötterna i det ljumna vattnet och kände sanden mellan tårna. Vissa stunder lever man lite mer. Stunderna i naturen helt klart!
Nu sitter jag och funderar på hur jag ska fira Litha/Midsommar/Sommarsolståndet. Litha infaller i år den 21 juni, en tisdag. Eventuellt firar jag söndagen innan. Högtiden borde inte firas alltför sent på eftermiddagen, tycker jag.
Jag har alltid sett Litha som en av de svårare högtiderna att finna ett fokus kring. Vi firar i och för sig att solen och Guden når sin höjdpunkt, i och med att det är den längsta dagen på året. Det är sålunda även en eldfestival. Gudinnan är vid tiden havande, och i naturen ser vi hur blommor förvandlas till frukter och bär. Det finns ett löfte om vidare överflöd och rikedom.
Vid ett Litha-firande för några år sedan smaksatte jag ett vitt vin med jordgubbar. Det blev gott, somrigt och väldigt passande för högtiden så det kanske man skulle göra igen. Eller så har jag kvar en flaska honungsmjöd i kylen. Färger tänker jag mig grönt, för växtligheten, gult eller rött för solen och elden. Livfulla, mättade färger.
Och hur får man in solen, elden, Gudens kraft? Ljus, ljusmagi, eld i kitteln, marschaller, spiraler, athamen... Och Gudens och Gudinnans förening i den symboliska stora riten; sammanförandet av athamen och bägaren. Åh, jag längtar!
Vissa väljer även att ta in elementet av strid mellan mörkret och ljuset, Ekkonungen och Järnekskonungen. Jag har alltid dragits till den myten. Med myten blir vi medvetna om att även vid ljusets höjdpunkt finns mörkret närvarande. Vi njuter till fullo av naturens och livets överflöd eftersom vi vet att det inte varar för evigt. I myten kämpar de både krafterna om övertaget och Gudinnans gunst, Ekkonungen vinner men blir dödligt sårad. I samklang med solens gradvis minskade styrka, gör sig även den ljusa årshalvans Gud redo att lämna vår värld.
Myterna är inget jag tolkar bokstavligt, men de blir sanna på ett djupare plan. De berättar om naturen och vår egen resa både i den yttre och inre världen. De relaterar det stora till det lilla: "Så som ovan så och nedan, så som nedan så och ovan."
Var välsignade!