Altaret - enligt Ceriadwen

Jag ser altaret som ett hjärta, för precis som hjärtat bör altaret vara en levande och central plats. Det är ett fysiskt centrum för min trosutövning, där mina redskap och andra betydelsefulla ting vilar och har sin plats. Det är en plats där jag har ställt saker jag vill spegla mig i, saker som påminner mig om min tro, om vem jag är och vilka mina intentioner är. Jag tror inte på att ha allt för mycket saker på altaret, utan sådant som fyller en funktion. En del sakers enda funktion kan dock vara att jag tycker att de är vackra. Att spegla mig i skönhet gör att jag känner mig lycklig och för mig är det mycket viktigt att altaret är estetiskt tilltalande. Rörigt får det vara på andra ställen, men inte på mitt altare.

Jag kan också se altaret som en bro, kanske en regnbågsbro (Bifrost), som länkar samman himmel och jord eller det andliga med det materiella. Att dessa saker skulle vara åtskilda är förstås en illusion, men det kan vara lättare att minnas det med en fokuspunkt. För tro mig, när jag utövar ritualer känner jag verkligen mycket starkare än annars hur tätt sammanlänkat allt egentligen är, till exempel vi med det gudomliga. Det är bra synd att man inte jämt är uppmärksam på det. I mitt sinne kan jag nästan se en bro mellan mitt altare och någon slags "andlig sfär" och i cirkelns arbete smälter världarna samman.

Föremålen
När du dekorerar altaret dekorerar du samtidigt ditt inre, allt det du ställer på altaret representerar något heligt i dig, eller borde åtminstone göra det. Athamen är en fysisk representation av din vilja, bägaren kan representera till exempel din medmänsklighet och ödmjukhet och pentagrammet ditt tålamod (det finns såklart himla många sätt att tolka redskapen på).

Altaret är en plats för eftertanke, ro, tillbedjan och magi (precis som ditt hjärta). Det är också där du oftast ärar Guden och Gudinnan med sånger, ritualer, musik, poesi, gåvor etc. Därför laddas själva den mentala bilden av altaret med mycket kraft. När jag tänder de levande ljusen på altaret, aktiveras all den där kraften som vilar till vardags. Ljusen aktiverar intentionen inuti mig och ger med sin närvaro altaret liv, med sina flammande lågor. Redskapen ser annorlunda ut, och blir på sätt och vis annorlunda, i ljusets sken. De blänker och man kan få illusionen att de rör sig, skuggor framhävs och de ser magiska ut. Därför behandlar man dem med mer respekt och de blir magiska. Hanteringen, både fysiskt och psykiskt, påverkar hur vi reagerar på föremål och således vilken effekt de får.

Placeringen
Det finns många åsikter om i vilken riktning altaret bör stå, så det är lika bra att bilda sig en egen åsikt bums! Traditionellt står norr och öster högt i kurs. Norr som riktningen för kraft, förfäder och andar, och öster som riktningen för solens uppgång. Man kan också vara lite galen och flytta runt sitt altare till den riktning som just då passar ens ritual, meditation eller magi, men jag har aldrig hört talas om någon som konsekvent beter sig så. Mitt liberala råd är att välja den riktning som känns bäst för dig, eller för all del som din möblering bjuder, om du inte bryr dig så mycket. Mitt altare står någonstans i nordväst, en riktning jag känner mig bekväm med och alltså funkar det utmärkt för mig, tack!

Arrangemang
Inom wicca finns det ett traditionellt sätt att arrangera altaret, så vitt jag vet. Det är att tillägna den högra halvan Guden och den vänstra halvan Gudinnan. Jag vet inte exakt var detta tankesätt kommer ifrån (förmodligen västerländsk ceremoniell magi) men höger har kommit att förknippas med den aktiva kraften, handlande, utåtriktad energi och det maskulina, medan vänster förknippas med det motsatta. Om man har en cirkel med elementen, där norr=jord, öst=luft, syd=eld och väst=vatten, tenderar dem man betraktar som feminina att ligga åt vänster och de maskulina åt höger. En annan förklaring är höger och vänster hjärnhalva som man kan tolka som feminin och maskulin. De magiska redskapen kan som bekant även de tolkas som feminina eller maskulina och då placerar man dem inom "rätt" halva på altaret. Varför man gör sig allt detta krångel? Jag anser att det ger fördelar, eftersom man förstärker ett system, en metod och ett synsätt. Det ger struktur åt ens utövande och inte minst binder det samman dig med alla andra som utövar wicca och bygger sina altaret utifrån samma koncept. När många människor gör samma sak skapar det kraft.

Omhändertagande
Ett altare måste naturligtvis tas om hand. Mitt första altare skapade jag när jag var 15 år och jag skäms över hur det såg ut där. Det var dammigt, duken var täckt av stearin och det stod oftast oanvänt. Jag utövade inte wicca då, men borde ändå ha iakttagit detta allmängiltiga faktum: The way you care for your altar and altar things will reflect the way you feel about them. As with anything in life, the more you put into them, the more they will give back. (Ariadne´s Thread, Shekhinah Mountainwater)

Att damma av, arrangera om, tillföra och ta bort saker förnyar och stärker kraften kring ditt altare. Låt ditt altare leva, inte bli en museeplats!

Förvaringsutrymme
Under åren samlar man på sig många vackra altarting. Frågan efter ett tag blir "Var gör jag av allt när jag inte har det på altaret?" Själv har jag skaffat mig en gammal hederlig, stor kista. Jag har ett framtida projekt i att förvandla den till en uppenbarelse i turkos och guld. Bredvid altaret har jag även ett litet "lådsystem" med fyra lådor. Där förvarar jag mindre saker som min favorittarotlek, rökelseblandningar, mina runor och min BoS. Det är perfekt för saker man använder ofta och vill ha enkel åtkomst till, eller som lätt skulle försvinna i en kista. Andra använder vackert smyckade skåp eller enkla byrålådor. Om du har rum under altaret är även det en utmärkt plats, speciellt om du har en duk som är lång nog att skymma det.

Olika saker behöver förvaras på olika sätt och en del saker är sprödare och ömtåligare än andra. Att hitta rätt förvaringsutrymme åt allt kan i sanning vara en utmaning, så samla på dig burkar, lådor och annat som kan komma till användning.

Montera upp och ned
Att montera ner ett altare känns minst lika ceremoniellt och högtidligt som att installera ett och kan vara en ganska djup upplevelse. Jag brukar göra det mellan högtiderna, och som jag har skrivit ovan förnyar det verkligen totalt när man byter altarsaker och förbereder sig för en ny högtid och kanske en ny årstid. Passa i samma veva på att damma av, ruska ur och rena. Det pirrar i kroppen av förväntan och man går nästan in i "ritual mode" på en gång, vid åsynen av sin "nya", magiska plats. En plats man skapat åt sig själv och Gudarna, någonstans mellan världarna...


Jag hoppas att min text gav dig något nytt litet frö eller tanke vad gäller altaret. Det finns så otroligt mycket man skulle kunna skriva om och utveckla men här sätter jag punkt. Det här är bara en häxas och wiccans syn på altaret och mångfald berikar!

Krax!