Här är jag igen och jag har överlevt. Men den feberartade mardrömmen jag hade tidigt i går natt tycker jag gott att jag kan skylla på vaccinet... Förutom värken i armen mår jag dock utmärkt. Nåja... ser inte fram emot en ny jobbvecka, mest för att jag inte vet vad jag ska hitta på imorgon. Suck!

Ikväll var jag och maken och såg New Moon på bio. Det var skoj, även fast man var tvungen att stå ut med fnissanden och långa, trånande "Ååååååh!" från småbrudarna så fort en tröja togs av från en vältränad överkropp (ja, det hände mer än en gång). Men filmen följde boken troget och jag visste ju i princip vad jag gav mig in på och hur hög medelåldern skulle vara. :)

Tidigare idag inhandlade vi två nya adventsljusstakar, en amaryllis och lite annat pynt. En kardemummakaka bakade jag också, som vi har mumsat på. Nu lyser det så vackert i vårt lilla pepparkakshus och en tung doft av patcholi svävar i luften. Sängen lockar dock och mina gäspningar växer sig större och större...

Vi får se om jag överlever helgen - i morse vaccinerade jag mig nämligen på min arbetsplats. Jag sa till mina elever efteråt att om jag tuppade av var det inte för att jag skojade denna gång (inför skräcktemat fick jag en kollega att låtsas att hon var avsvimmad/död i klassrummet), utan då skulle de ringa 112. :P Väluppfostrade som de är lovade de naturligtvis att bistå mig med denna tjänst. Men än så länge har jag bara lite ont i armen och hoppas att det stannar vid det. I helgen har jag planerat att julhandla, baka lussekatter och se New Moon på bio, vill inte ligga hemma i feber då!

Jag har börjat läsa Brida igen, på pocket denna gång. För ungefär ett år sedan hörde jag den på ljudbok och blev väldigt förtjust. På många punkter var det som att läsa om mitt eget sökande och mina egna tankar för några år sedan. Därför triggar boken många minnen vilket i sin tur leder till en ström av känslor.

När jag igår morse satt på bussen och läste kom en sådan slags känslovåg över mig. Det var precis som om den fick mig att ändra medvetandefokus, den gjorde att jag kände mig närmare Guden och Gudinnan och mysterierna. Genom känslorna upplevde jag att jag befann mig mer i centrum och var mer rätt ute än på länge. Åh, det är så otroligt svårt att förklara hur jag upplevde det, orden räcker inte till!



Vad jag tänkte där på bussen, var att det var så här jag alltid vill känna. Jag kände mig mer i kontakt och i samklang med någon slags inre visdom, än när jag vanligtvis sitter och försöker resonera logiskt. Kanske svaret låg i att sträva efter att vara i samklang med sina djupa känslor - och de minnen som kan tänkas framkalla känslorna - för att känna sig andligt tillfreds och "uppkopplad"?

Lite senare stötte jag på två passager i Brida som faktiskt verkar syfta på detta:

"Om du känner att du inte kan stå ut med en värld där det är viktigare att leva än att förstå, så ska du avstå från magin. Det bästa sättet att rasera bron mellan det synliga och det osynliga är att försöka förklara känslor." (s. 89)

"Ingenting kommer att vara som vi är vana vid. Vi kommer att förstå saker enbart med hjärtat, och det kan vara lite skrämmande. Resan kommer under lång tid att likna en mörk natt. Allt sökande är en troshandling." (s. 127)

Min syster är som ett stjärnfall
hastigt och glänsande
Som en porlande bäck,
ständigt på väg mot nya platser

Min syster är en vind
rastlös och rotlös
Finner sitt hem överallt,
där den vida himlen breder ut sig

Vi ligger i gräset och hon pekar
vant ut stjärnbilderna
Hennes ögon är skarpa,
de speglar månens vackra glans

Min syster äger björnens styrka
och havets symmetri
Hennes närhet är en källa
jag för evigt vill famnas i

Nu har det hänt grejer de senaste dagarna. Idag fick jag fylla i en blankett och lämna till rektorn eftersom jag blev hotad av en elev i sexan igår. Totalt oprovocerat, inte så otäckt eftersom han var ganska liten, men oroväckande. Hade även en annan incident med en elev i samma klass. Blir trött på skiten men kollegorna stöttade upp mig jättebra idag. Tack och lov för dem!

I dag stötte jag på en kollega från ett annat arbetslag. Först stod vi och pratade lite allmänt men när vi sedan gick åt samma håll frågade han om mitt halsband. Jag hade på mig en måne jag fått från covenet, och min kollega undrade om det stod för något. Jag svarade lite svävande att jag hade fått det och inte riktigt kunde svara på det. "Du är inte en häxa då?" frågade han och hade jag haft något i munnen just då kanske jag hade spottat ut det av ren förvåning. Jag samlade mig och försökte låta så oberörd jag kunde; "Nej, varför säger du det?" Det visade sig att han hade läst "Brida" av Paolo Coelho och att han hade snappat upp månen och solen som viktiga symboler. Det tycker jag är lite märkligt med tanke på att "Brida" ändå är skönlitterär. Sedan började han berätta om sin kärlek till Coelhos böcker och samtalet övergick i det tills vi skildes åt. My cover is not blown yet. ;)

I dag var jag på teaterträningen för första gången på några veckor. Regissören var där vilket var lite kul. När träningen var slut kom han fram och frågade mig om jag hade spelat teater förut och hur gammal jag var. Det var oväntat och lite kul. Tyvärr fick vi också veta att vi inte får reda på våra roller förrän april... Så lång väntan!!!

I dag har jag varit ute och fajtats med björnbärsbusken. Jag hade nämligen satt mig i sinnet att beskära den. Eftersom den står i en syrenhäck har det tidigare varit svårt att både se och komma åt. Nu när löven har fallit såg jag dock hur ofantligt stor den var -- och hur vildvuxen! Jag såg grenar som sträckte ut sig som stora valv på flera meter högt upp över mitt huvud. Jösses, det här skulle bli en utmaning. Jag började framifrån, knipsa knipsa. Flera grenar från häcken rök också, så att jag skulle kunna plocka bären enklare i sommar, utan fruktan för liv och lem. Ideligen fastnade både kläder och händer i stora, elaka taggar, som om busken försökte försvara sig.

Efter en lång stund kom min man och frågade varför jag inte hade mina handskar på mig. Kan ni gissa hur dum jag kände mig? Jag brukar liksom aldrig tänka ett steg längre när jag ger mig i kast med något, då hänger jag mig. Jag trodde att jag skulle kunna stå och fundera över nästa veckas lektioner, men icke sa nicke. Alla tankar var som bortblåsta och kvar fanns bara björnbärsbusken och sekatören. Härlig känsla. Det doftade jord och växter, luften var mild och katterna var med mig.

Till slut såg jag resultat; kvar fanns friska, tjocka grenar som hängde fram, inte längre skymda av syrenhäcken. Jag hade knappt någon styrsel på mina fingrar, ovana som de är att jobba så mycket, och funderade på att ta en paus. Men det var ju så kul! Så jag fortsatte att fila lite på lilla äppelträdet, stora äppelträdet, plommonträdet och klippte till slut ner rosorna på framsidan.

Nu återstår bara att läsa på hur man bränner det. Det vill jag göra i skymningen, det kommer att bli en riktigt stor, fin eld. :)

Hur det nu är så återkommer vatten på olika sätt i mitt liv. Nu senast dök tanken upp när jag började definiera vilken slags lärare jag är. Jag tror att jag nu börjar hitta ett konsekvent sätt att bemöta elever på som är rätt för just mig. Mitt sätt att vara i klassrummet skulle jag vilja likna vid vatten, vänlig men bestämd. Strömmande vatten har ett mål, en väg, men forcerar inte blockeringar genom att försöka bryta ner dem. Istället finner man en väg runt, men slipar försiktigt ner dess kanter.

Jag tror att man kan komma otroligt långt med ett leende, medbestämmande, empati, förståelse, tilltro, uppmuntran och humor. Man får ingen respekt av eleverna om man brusar upp och exploderar som en kruttunna, skriker och förlorar humöret. Som lärare tycker jag att man bör vara en positivt förebild i den mån det går. Vi lärare måste sprida goda cirklar på vattenytan, för vi är i den positionen att det vi gör faktiskt fortplantar sig och kan nå väldigt många! Precis som vi alla förstås kan påverka vår omgivning på olika sätt. :)